Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Bilder: TT och GP

Kenan Malik: ”Jihadistiskt mentalt tillstånd i sin mest ondskefulla form"

"Gamla tiders terrorgrupper, till exempel IRA, som 1996 bombade det största köpcentrumet i Manchester, använde våld som ett medel för att nå ett politiskt mål. Så är det inte med vår tids jihadister. För dagens islamister är terrorn ett mål i sig", skriver Kenan Malik, författare och debattör i Storbritannien.

Read the text in English here

Jag är från Manchester. Jag gick i skolan där, jag har varit på hur många spelningar som helst i stan. Jag har fortfarande släkt och vänner som bor där. Jag har också en tonårsdotter, som i sin tur just har börjat gå på konserter. Av alla terrordåd de senaste åren är det därför självmordsbombningen vid Ariana Grandes konsert i Manchester den här veckan, en konsert som till stor del var full av tonåriga fans, som känns allra mest chockerande för mig personligen.

Alla terrordåd är barbariska. Men att med berått mod bestämma sig för att begå massmord på en grupp barn, det är verkligen samvetslöst. Islamiska staten gick ut med ett uttalande där de tog på sig ansvaret för dådet och skröt om att de hade ”placerat en sprängladdning mitt i en samling korsfarare”. Det skulle vara löjligt absurt om det inte hade varit så hudlöst smärtsamt.

Gamla tiders terrorgrupper, till exempel IRA, som 1996 bombade det största köpcentrumet i Manchester, använde våld som ett medel för att nå ett politiskt mål. Så är det inte med vår tids jihadister. För dagens islamister är terrorn ett mål i sig, och det enda syftet med den är att vålla lidande och skapa rädsla. Var det inte just det attacken i Manchester gick ut på?

I länder med muslimsk befolkningsmajoritet har den här sortens grymheter nästan blivit en del av vardagslivet. I Pakistan, Syrien, Libyen och Irak attackerar islamisterna rutinmässigt skolor, lekplatser, marknader och moskéer. Numera drabbas även vi i västvärlden allt oftare av sådana fasor.

I dag verkar det nästan vara en glidande skala mellan ideologiskt våld, förvirrade vredesutbrott och en viss grad av sociopati eller psykisk sjukdom.

Jag har tidigare skrivit här om att gränserna mellan ideologiskt våld och sociopatiskt raseri blir allt suddigare. Förr gick det en ganska tydlig skiljelinje mellan de två företeelserna. Så är det inte längre. I dag verkar det nästan vara en glidande skala mellan ideologiskt våld, förvirrade vredesutbrott och en viss grad av sociopati eller psykisk sjukdom.

Tidigare den här månaden dömdes en tjugoårig brittisk man vid namn Damon Smith för att ha placerat en hemmagjord bomb full med kullagerkulor på ett tunnelbanetåg i London. I hans lägenhet hittade polisen sönderstrimlade sidor av en artikel med rubriken ”Gör en bomb i mammas kök” från Inspire, en tidskrift vars utgivare står nära al-Qaida. På hans Ipad hittades en inköpslista över ”material till tryckkokarbomb”. På hans dator fann man såväl foton av Alan Henning, biståndsarbetaren som blev halshuggen av IS, som foton av de huvudansvariga för terrordåden i Paris 2015.

Men det fanns ingenting som knöt Smith till något extremistiskt nätverk. Han visste inte särskilt mycket om islam, han hade aldrig besökt en moské och betraktade sig inte som muslim. Han hade Aspergers syndrom och andra beteendeproblem.

Damon Smith var inte jihadist i någon som helst vedertagen bemärkelse. Men han levde i något som vi skulle kunna kalla ett ”jihadistiskt mentalt tillstånd”: en blandning av socialt utanförskap, moralisk upplösning, uppmärksamhetssökande narcissism, renodlat människoförakt och urskillningslöst raseri, som får vissa människor att se våld och terrorism som ett slags revolt. Smith tillverkade bomber för att ”ha något att göra när han var uttråkad”, förklarade han för en psykiater.

Detta mentala tillstånd manifesteras i sin mest ondskefulla, barbariska form i den islamistiska terrorn. Men det kan också ta sig andra uttryck än islamistisk terror. Dylann Roof, anhängare av vit nationalism, sköt ihjäl nio afroamerikanska gudstjänstbesökare i en kyrka i Charleston i South Carolina 2015. I rapporten från den sinnesundersökning som domstolen beställde och som nyligen har blivit offentlig framgår det att ”den bästa förklaringen han har kommit på till sitt sätt att tänka är liknelsen att han är jihadist”.

Roof tyckte också att ”hans situation är likadan som för en palestinier i israeliskt fängelse efter att ha dödat nio personer. Han menade att palestiniern inte skulle vara upprörd eller ångra sig, eftersom han hade lyckats med det han hade föresatt sig att göra.” Vi ser nog inte Roof som ”jihadist”. Men på sätt och vis var det så han såg sig själv.

Vår utmaning består inte bara i att bekämpa jihadismen i snäv bemärkelse, det vill säga att spränga nätverk och förhindra enskilda terrordåd, även om det är en jättelik uppgift. Vi måste också på bredare front angripa det ”jihadistiska mentala tillståndet”. Här finns inga snabba, färdigförpackade lösningar. Det jihadistiska mentala tillståndet har djupa och invecklade rötter. De sociala och moraliska gränslinjer som fungerar som brandmurar mot den typen av beteende har luckrats upp. Västvärldens samhällen har blivit socialt fragmenterade. De institutioner som förr hjälpte till att socialisera individer och inskärpa en känsla av att de hade vissa skyldigheter gentemot andra människor – bland annat kyrkan och fackföreningarna – har fått allt mindre inflytande.

Detsamma gäller de progressiva rörelser som gav missnöjet med samhället en politisk form. Allt detta har gett upphov till en flod av arga, otillräkneliga individer, som saknar kontakt med det etablerade samhället och dess normer, som inte kan få politiskt utlopp för sin förbittring och som i islamismen eller den vita nationalismen hittar lindring för sina demoner och rättfärdigande för sina handlingar.

Terrorism är ett slags teater.

Vi måste alltså ompröva vårt sätt att angripa det jihadistiska mentala tillståndet på lång sikt, men vi behöver också fundera på våra omedelbara reaktioner på terrordåd. Terrorism är ett slags teater. Det gäller i särskilt hög grad dagens islamistiska terror, vars syfte inte är något specifikt politiskt mål utan bara att sprida rädsla och terror. Det är skådespelet som är det viktiga, ingenting annat. Ju mer ohyggligt och motbjudande skådespelet är, desto bättre fyller det alltså sitt syfte.

Det måste alltid råda ett slags samförstånd mellan terrorismen och dess publik. Terrorism går ut på att fånga allmänhetens uppmärksamhet och spela på våra känslor. Mörda en tonåring på en gata i Manchester, så kommer det i lokaltidningarna. Slakta tjugo stycken på en konsert för tonåringar i Allahs namn, så blir det en världsnyhet som för alltid kommer att sätta avtryck i våra hjärnor. Bomba en militärbas eller en myndighetsbyggnad, så blir följderna begränsade. Attackera en skola eller lekplats, så träffar det rakt i hjärtat på varenda människa i det samhället och känns som om det trasar sönder själva föreställningen om trygghet och oskuldsfullhet.

Det är därför terrorismen är ett särskilt stort problem i demokratiska samhällen där pressen är relativt fri. I Kina eller Saudiarabien, länder där medierna kontrolleras av totalitära regimer, får terrorismen inte lika långtgående följder, för som skådespel betraktat kontrolleras det av staten. Det låter sig inte göras alls lika lätt i Storbritannien eller USA eller Sverige. Demokratiska regeringar försöker ofta styra mediernas rapportering om terrorism, men de lyckas bara till en viss gräns, i synnerhet i vår tid med alla globala sociala medier.

Det är helt rätt att medierna fritt kan rapportera om terrorattacker som de finner lämpligt. Men det innebär att de måste ta på sig ett större ansvar för att fundera över hur rapporteringen om terrorism ska se ut. Det kan verka oundvikligt med heltäckande bevakning av attacker som den i Manchester, men det spelar också terroristerna i händerna. När tevekanalerna visar samma filmklipp med panikslagna människor, förtvivlade föräldrar och chockade barn om och om igen i all oändlighet, skapar de exakt ett sådant skådespel som terroristerna är ute efter. Trots alla sina fel och alla sina trångsynta, reaktionära haranger, så har Donald Trump faktiskt fattat just det. ”Ondskefulla nollor”, kallade han terroristerna den här veckan, och han tillade: ”Jag tänker inte kalla dem monster, för den beteckningen skulle de gilla.”

De mest värmande reaktionerna kom förstås, precis som vanligt under tragiska omständigheter, från Manchesters lokalbefolkning. Vanliga människor uträttade oerhört mänskliga gärningar, som tillsammans blev till en väv av solidaritet. Läkare skyndade sig till platsen. Förbipasserande hjälpte de skadade. Taxichaufförer kom från andra städer för att gratis köra folk i skytteltrafik. En kaféägare kom med mat och dryck. Boende i närheten öppnade sina hem för alla som behövde någonstans att ta vägen.

Och dagen efter illdådet begav sig tiotusentals människor in till Manchesters centrum och deltog i en solidaritetsmanifestation. ”Kärleken är alltid starkare än hatet”, var budskapet.

Men ändå. Efter vartenda terrorattentat kommer det solidaritetsuppvisningar och ljusmanifestationer. Det finns en fara för att de stelnar och blir till ritualer i stället för att utvecklas till verklig solidaritet. Solidaritet kräver mer än bara ett flöde av kärlek i sorgen. Det krävs mekanismer som kan förvandla de känslorna till drivkrafter för samhällsförändring.

Utöver kärlek och sorg finns det naturligtvis också vrede. Det är inte fel. Jag är också arg. Men precis som vi har sett i terrorismen så kan okanaliserad vrede, vrede som inte ges en form genom mekanismer för framsynt samhällsförändring, alltför lätt förvandlas till blind sekterism och farligt människoförakt. Den utmaning vi står inför är att återuppbygga civilsamhällets organisationer och rörelser för samhällsförändring, för de kan inte bara punktera det jihadistiska mentala tillståndet, utan också kanalisera sorgen och kärleken och vreden över terrorismen till hopp för vårt samhälle.

 

Kenan Malik är författare och debattör. Han bor i England och medverkar sedan många år på GP Kultur.

Översättning: Helena Hansson

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.