I oktober 2013 sjönk en båt full med flyktingar utanför den italienska ön Lampedusa i Medelhavet. Över trehundra människor drunknade. Europas ledare uttryckte vrede och bestörtning. Den italienska regeringen utlyste en nationell sorgedag. ”Jag hoppas att vi aldrig mer ska behöva se en tragedi av det här slaget”, sa Jean-Claude Mignon, ordförande för Europarådets parlamentariska församling, ”och jag vädjar av hela mitt hjärta till alla medlemsstater att skyndsamt vidta riktade åtgärder för att få bort denna skamfläck.” FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon lovade att katastrofen skulle bli en ”sporre till handling”.
I kölvattnet efter den tragedin skrev jag att de här ledarna mycket väl kan vara ”uppriktiga när de ger uttryck för sin vrede och sorg”. Och ändå, konstaterade jag, ”kan man inte undgå att känna en viss cynism inför denna klagolåt. Det fasansfulla som hände på Lampedusa uppstod inte ur det blå. En stor del av skulden står att finna i den politik som de europeiska länderna driver.”
Och jag avslutade:
”Nästa gång det inträffar en tragedi som den utanför Lampedusa – och det kommer att komma en nästa gång och ännu en gång efter den – och politiker i hela Europa uttrycker sin chock, sorg och vrede, kom då ihåg detta: De kunde ha hjälpt till att förhindra det, och de valde att låta bli. Det är den verkliga skamfläcken.”
Det har verkligen kommit en nästa gång. Och ännu en gång efter den. Faktum är att Europa under de senaste två åren har bevittnat en oavbruten kavalkad av katastrofer och tragedier och kriser. Och efter varje sådan tragedi har politikerna vridit sina händer och uttryckt sin vrede och lovat att det aldrig ska hända igen. Och varje gång har de vägrat att göra det enda som hade kunnat förhindra tragedierna: lätta på gränskontrollerna, riva ”fästning Europa”, öppna lagliga vägar för flyktingar.
I stället har de fortsatt att förstärka Europa som en bastion mot invandring, kringgärdat med lagar som stänger de flesta lagliga infartsvägar och skyddat av murar och staket, av patruller till sjöss, i luften och på land, av ett avancerat övervakningssystem med satelliter och drönare. När en journalist från den tyska tidskriften Der Spiegel besökte kontrollrummet på Frontex, EU:s säkerhetsmyndighet för de yttre gränserna, lade han märke till att språkbruket handlade om att ”försvara Europa mot en fiende”.
När Tyskland i förra söndagen beslutade att återinföra gränskontrollerna och tillfälligt gå ur Schengen, en vecka efter att landet öppnade sina dörrar för alla oregistrerade flyktingar som kom via Ungern och Österrike, hade man kunnat tolka det som att det inte fungerar att lätta på gränskontrollerna. Men Tysklands agerande var inte ett seriöst politiskt beslut, utan snarare reflexmässiga snytingar i ett bittert internt bråk inom EU om hur man ska hantera frågan om flyktingar och migranter. Tysklands inledande reaktion, som innebar att man i praktiken förbigick de EU-regler som formuleras i Dublinförordningen, var ett försök att hävda sin moraliska bestämmanderätt i frågan. Beslutet att sedan återinföra gränskontrollerna var även det avsett att skicka ett budskap till de övriga EU-länderna och försöka tvinga dem att ingå någon typ av överenskommelse om flyktingkvoter.
Den tyska regeringen har valt en mycket mer generös attityd till asylsökande än de flesta andra EU-länder. Det är glädjande att så många vanliga tyskar (liksom för övrigt många människor i hela EU) är villiga att ta emot fler flyktingar och ger sig ut på gatorna för att göra sina röster hörda. Icke desto mindre finns det något djupt stötande i den tyska regeringens sätt att använda flyktingar som ammunition i en politisk strid inom EU. Tysklands agerande säger inte särskilt mycket om vad det skulle få för följder om man lättade på gränskontrollerna på ett välorganiserat sätt. Och de som hävdar att mindre rigorösa kontroller skulle medföra en ”störtflod” av flyktingar till Europa glömmer hur som helst att den nuvarande politiken inte förhindrar människor från att försöka ta sig till Europa. Den dödar dem bara, hela båtlass av dem.
Det är värt att tillägga att även om det kommer många flyktingar till Europa, så handlar det inte, som vissa påstår, om så många att det ”saknar motstycke”, vare sig jämfört med andra delar av världen eller historiskt sett. Omkring 400000 beräknas ha kommit till Europas gränser i år, nästan dubbelt så många som under hela 2014. Men det är mindre än 0,1 procent av EU:s befolkning.
I Libanon finns redan 1,1 miljoner syriska flyktingar – 20 procent av befolkningen. I Turkiet finns över två miljoner flyktingar och i Jordanien över 600000. Jämfört med övriga världen kan man knappast påstå att det handlar om någon ”störtflod” av flyktingar som kommer till Europa. De fattigare länderna bär den tyngsta bördan. Även om varenda syrisk flyktning skulle komma till EU skulle de utgöra mindre än en procent av kontinentens befolkning.
Och trots att det idag finns fler människor i världen som är på flykt än någonsin tidigare, så kommer det inte så många flyktingar till Europa att det saknar motstycke i historien. När första världskriget började 1914 flydde en miljon belgare från sitt land. Enbart Storbritannien hyste en kvarts miljon belgiska flyktingar – och det var ingen stor belastning. Omkring tre miljoner människor flydde från Vietnam, Kambodja och Laos efter Vietnamkrigets slut 1975. Av dem slog sig 2,5 miljoner permanent ner i andra länder, mest i Nordamerika och Europa. USA – som har färre invånare än EU – tog ensamt emot över en miljon. Om vi blir skrämda av mängden flyktingar som kommer till Europa i dag så beror det enbart på att vi har tappat perspektivet.
När bilden av Alan Kurdi, den treårige syriske pojken som drunknade utanför Bodrum i Turkiet, kablades ut över världen väckte det chock och fasa. Den lille pojkens kropp hade spolats upp på stranden som drivved. Men det är exakt så man ser på flyktingar när fästning Europa är den rådande strategin – inte som människor utan som vrakspillror som ska motas bort från Europas kustlinje.
Alan Kurdi är knappast det första flyktingbarnet som har dött på Europas stränder. Han kommer inte heller att bli det sista. Sedan 1993 beräknas 25000 människor ha dött när de har försökt ta sig in över Europas gränser. Den verkliga siffran är förmodligen mycket högre. Tusentals, kanske tiotusentals, människor har alldeles säkert omkommit i tysthet, utan att deras död har registrerats någonstans. Men det är först nu vi har börjat uppmärksamma det, först nu vi har börjat prata om en ”kris”.
Men krisen handlar inte bara om flyktingar. Den handlar också om Europas reaktioner. Så länge Europas politiker inte förstår att murar och krigsfartyg och krigets språkbruk inte är meningsfulla svar på flyktingfrågan kommer det att inträffa fler kriser, fler tragedier, fler politiker som vrider sina händer. Och vi kommer återigen att bli tvungna att säga: ”Kom ihåg detta: De kunde ha hjälpt till att förhindra det, och de valde att låta bli.”
Översättning: Helena Hansson
English version of Kenan Maliks text.
Sedan 1993 beräknas 25000 människor ha dött när de har försökt ta sig in över Europas gränser. Den verkliga siffran är förmodligen mycket högre. Men det är först nu vi har börjat uppmärksamma det, först nu vi har börjat prata om en ”kris”, skriver Kenan Malik som menar att en stor del av orsaken till dödstalen står att finna i den politik som de europeiska länderna driver
Kenan Malik är författare och debattör. Han bor i England och medverkar sedan många år på GP Kultur. Skrev senast om hur vår tids uppfattning om moral, identitet och politik har förändrats.
