Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Karlatornets bottenplatta gjuts, men skyskraporna i Göteborg byggs inte för att de kommer att försköna staden, utan för att exploatörerna hostat upp och stadsplanerarna givit upp, skriver Mark Isitt. Bild: Robin Aron

Kass arkitektur i en krass tid

Mark Isitt önskar sig positiva exempel på arkitektoniska lösningar istället för obegripliga budskap i Göteborgs arkitekturpolicy.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

De flesta som överhuvudtaget intresserar sig för ämnet skulle nog medge att kvaliteten på dagens arkitektur och stadsplanering är lite si och så, men att vi inte kan göra mycket åt saken, att vi lever i en krass tid och att krass – och kass – arkitektur är en oundviklig konsekvens.

Det är en uppgiven inställning. Som om våra hus och gator och torg ritades av någon osynlig hand, lika obeveklig som naturlagarna, och inte alls av våra högskoleutbildade arkitekter. Resultatet är uppenbart för alla. Våra omgivningar börjar alltmer likna excel-ark i fysisk form, ekonomiska kalkyler gjutna i betong.

LÄS MER: Bygget av Karlatornet slår av på takten

Just nu byggs ett tiotal skyskrapor i Göteborg, inte för att göteborgarna bett om det, inte för att höghusen kommer att försköna staden, utan för att exploatörerna hostat upp och stadsplanerarna givit upp. En västlänk grävs, inte för att 300 000 spårvagnsresenärer ska slippa skaka fram i hästochvagn-tempo utan för att 30 000 regionpendlare ska lockas till staden i affärer.

Och nu hotas även kulturminnena, självaste Feskekörka står inför renovering, det är silikon och botox och fettsugning, en extreme makeover som riskerar köra fiskhandlarna på den nygotiska porten. Enligt Higab, den kommunala fastighetsägaren, kan ”hyresgästerna bara finansiera 20 miljoner och vi behöver 100 miljoner”. Att anpassa renoveringen, eller sänka vinstkraven, tycks inte ha föresvävat förvaltaren.

LÄS MER: Feskekörka eller Feskekôrka?

Starkt bidragande till denna defaitistiska inställning är språkbruket. Det slår mig när jag bläddrar igenom Göteborgs nya arkitekturpolicy (presenterades i december) och stadens nya översiktsplan (just nu ute på remiss). Här finns inga djärva visioner, inga egensinniga planer, inga radikala besked. Bara sida upp och sida ner med ordsjok, klippta och klistrade från tidigare luntor, sammanfogade till en skenbar helhet. Lite som ett utpressarbrev, med den skillnaden att utpressarbrev har ett begripligt budskap.

Här dropptorteras med den där typen av byråkratlingua som nästan alla kommuner gjort till sin, som politiker och tjänstemän robotlikt rapar upp utan att egentligen veta meningarnas innebörd. Ju diffusare tanke desto fluffigare formulering. I arkitekturpolicyn står det, ”Bygg för människan”. I översiktsplanen står det, ”I framtidens Göteborg känner invånarna tillit till samhället och har inflytande över sina liv”. Förlåt om jag besvärar, men vad betyder detta?

LÄS MER: Miljonsatsning för att rusta upp Brunnsparken

Mer konstruktivt hade sannolikt varit att skippa orden helt och hållet och istället fylla översiktsplanen och policyn med foton på positiva exempel, arkitektoniska lösningar som kommunen gärna skulle se i sin stad. Vallgraven i dag, Nyhavn i morgon – Brunnsparken i dag, Place Dauphine i morgon – Wernerska villan i dag, Hallwylska museet i morgon – Feskekörka i dag, Feskekörka i morgon. Då hade arkitekterna och byggherrarna åtminstone sluppit gissa vad som förväntades av dem.

Men det är klart, då hade man kunnat ta politikerna på orden.