Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Tack SVT för beslutet att lägga ned Debatt, skriver Emanuel Karlsten.

Karlsten: Vad ska man med en stum majoritet till?

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det fanns en löpsedel efter riksdagsvalet som förklarade att de som inte röstade på Sverigedemokraterna var 87 procent. Det var en diffus tröst. Vad spelar det för roll att en stor del av svenskarna tror på medmänsklighet och alla människors lika värde, när 13 procent skriker olika versioner av främlingsfientlighet? Vad ska man med en stum majoritet till?

Det var ett år sedan den där löpsedeln gjordes, men känslan är densamma. Minoriteten har fått luft under vingarna och ett växande stöd för sina unkna, självcentrerade åsikter. De har skapat alternativa medier, skapat en sektliknande åsiktsarmé som ögonblickligen kunnat attackera motståndare. Den stora majoriteten har vänt bort blicken, skakat på huvudet. Säger ifrån ibland, men ofta håglöst.

Vad ska man med en majoritet till som mest är tyst?

Men något hände i veckan. Det är svårt att säga vad det beror på. Kanske sommarens debatt: “Invandringskritik” tog plats hos etablissemanget, människor förvandlades till kostnader och död och brutal fattigdom blev legitima alternativ så länge välfärden lämnades orörd. Kanske rapporterna: Att de 13 procenten hittar inspiration hos rasbiologiska, anonyma skribenter. Att människor dör i lastbilsutrymmen och på sjön i desperat flykt.

Kanske berodde det på bilden av den tre år gamla pojken som låg uppsköljd som strandved vid medelhavet. Vad det än var så fick det en oerhörd konsekvenser.

För plötsligt reste sig 87 procent som en man. 87 procent tog upp den knutna näven ur fickan, slog den i bordet och började sträcka ut den mot omvärlden.

Privatpersoner hittade andra privatpersoner i Grekland och organiserade på nolltid initiativ för att “göra vad vi kan”. Frustrationen skapade Facebookinitiativ som fick majoriteter att resa sig från tangentbordet. En insamling startad av privatpersoner hann inte mer än att lägga ut ett bankgironummer innan människor – plötsligt desperata efter att göra skillnad! – öste in pengar i projektet. Över tre miljoner insamlade kronor på ett dygn(!) av ett initiativ som inte ens fanns veckan innan.

Nätet mullrar. Det är ljudet från 87 procent som har slutat att skaka på huvudet och istället börjat organisera sig. Prata om hur vi kan öppna upp för människor som offrat allt för att leva i frihet, i trygghet.

Vi är de 87 procenten och vi har yrvaket vaknat upp och sett vår kraft, vilken oerhörd konsekvens det får när vi tar tillbaka de verktyg nätets mörka krafter missbrukat. Vad det betyder när vi sträcker oss efter medmänsklighet, när vi låter forskare (Hans Rosling!) bli vår härförare mot kunskap och vetenskap.

Den senaste veckan har varit något av det mest laddade och starkaste jag upplevt på nätet. Där 87 procent av Sverige visat vad Sverige står för, vad Sverige är. Låt det aldrig svalna, låt det inte bli en symbolisk markering.

Jag vet inte om vi fortfarande är 87 procent, kanske är vi fler, kanske är vi färre. Men låt oss aldrig mer acceptera att en minoritet får sätta tonen för vad Sverige är eller vill vara.