Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Emanuel Karlsten: Karlsten: Det är inte någon annans fel att demokratimaskinen skurit sig

Det demokratiska maskineriet har skurit sig, och vi hade dålig koll på varningslamporna, skriver Emanuel Karlsten.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Min kompis berättade för ett tag sedan hur hans motor skurits. Han hade glömt fylla på olja och nu behövde hela motorn bytas. Detta trots att han hade sett oljelampan blinkat länge.

Jag tänkte på det efter hela debatten om att internet bär skuld för att vi fått Trump. Och ännu mer när jag läste teologen Joel Halldorf i tidningen Dagen, en text som förtjänar att läsas i sin helhet. Där berättas hur det demokratiska experimentet bara är hundra år gammalt (och redan havererat minst en gång genom en folkvald Hitler) och påminner om att Platon trodde att demokratin skulle innebära att en okunnig massas skulle falla offer för manipulativa politiker som spelar på människans lägsta instinkter. Demokratin är därför bara första steget mot tyranni, trodde Platon.

De tidiga demokratipionjärerna försökte motverka en sådan utveckling genom att spjäla upp demokratin med några bjälkar: Bildning, goda offentliga samtal, lagar och tillgång till demokratiska processer på gräsrotsnivå. Tillsammans skulle det inte bara bära demokratin, det skulle också utgöra oljan som såg till att maskinen fungerade. Med tiden glömdes det bort. Demokratin togs för given och underhållet minskade. Utbildning eftersattes, humanioran förringades och demokratin fick enorma problem vid varje större samhällsskifte, förklarar Halldorf. Det gäller inte minst för det digitala skiftet: Klyftor skapades mellan dem som anpassade sig till förändring och dem som inte gjorde det.

Internet har fört människor närmare varandra än någonsin tidigare. Men när vi organiserar oss här sker det utanför de strukturer det demokratiska maktsystemet bygger på. Därmed skapas distans och traditionella institutioner börjar upplevas elitistiska: Medier “skriver folk på näsan”, politiker vägrar “säga som det är”. Problemet har fördjupats med sociala mediers algoritmer som stryker oss medhårs, filtrerar bort fakta som skaver eller problematiserar. Kvar finns det som vi gillar och förstår – det enkla. Vi isoleras och radikaliseras och fältet lämnas därmed öppet för populister: Nya medier med endimensionella förklaringar på världens problem. Politiker som upplevs LYSSNA på väljare när de omvandlar fördomar till partiprogram.

Trump, Farage och Åkesson vinner mark. De erbjuder kortsiktiga perspektiv och byter en röst mot en kortsiktig lösning. “I ett sådant system är vi inte längre medborgare som deltar i demokratin, utan kunder som väljer den mest tilltalande politiska produkten”, sammanfattar Halldorf utvecklingen i Dagen.

Det vi sitter med är alltså en demokratimaskin som skurit sig. Vår första reaktion? Det är någon annans fel; Internets. Men det är inte internets fel. Internet är ju en spegling av hur maskinen mår. Våra varningslampor. Antingen innebär det att vi förtjänar det haveri vi försatt oss i. Eller att vi först nu har lärt oss var varningslamporna finns.

Jag vet inte vad som är värst.