Vi har ett problem. Det har blivit politiskt laddat att försvara alla människors lika värde. Det är ett problem eftersom värderingen är en hörnsten i det journalistiska uppdraget.
Jag jobbar ibland på Sveriges Radio som har stränga krav på opartiskhet. Det gäller allt utom det som faller under “demokratiparagrafen”. Paragrafen handlar bland annat om idén om alla människors lika värde. Uttryckligen står det att när det gäller rasism, våld och brutalitet “ska vi vara partiska”. Självklart. Det där har alltid varit oproblematiskt för både journalisten och medborgaren, men på sistone upplevs inställningen hotfull eller “agendasättande”.
När statens medieutredning nyligen släpptes rekommenderades att presstödet skulle byta namn till “mediestöd” och ekonomiskt stötta även digitala medier. Förutsättningen var att publikationen bland annat följde demokratiparagrafen. Det vill säga vara partisk – mot rasism och för människans okränkbara värde. Det som såg ut att vara en ganska okomplicerad idé komplicerades genast av debattörer som menade att det var värdeladdad definition. Ska då plötsligt inte Nya tider få stöd – tidningen med dokumenterade nazistkopplingar som ställde ut på Bokmässan? Nej, antagligen inte. Och Avpixlat? Nej. Och om Trump-positiva tidningen Breitbart (vars chef nu är chefsrådgivare åt Trump) vore svensk? Med rubriker som “Skulle du vilja att ditt barn helst hade feminism eller cancer?” är svaret så klart nej.
Journalistik som idé är att vara en tredje statsmakt jämte riksdag, regering och ha den enskilde medborgarens perspektiv gentemot överhet och makt. Per definition behöver den alltså ta avstamp i att varje individ är lika mycket värd - oavsett om den är svensk, invandrare eller muslim. Om detta finns inget utrymme för förhandling. Lojaliteten och partiskheten är total i att alla människor har samma rätt till respekt och värdighet.
Därför upplevs journalister nu ta ställning i debatter där ena parten påstår att islam är ett hot mot Sverige eller att tiggare är farliga. För även om argumenten får diskuteras och höras omfattas de inte av journalistisk opartiskhet.
Det finns inget tvivel om att detta kommer leda till problem. I takt med att vår demokrati fylls av antidemokratiska värderingar kommer journalister allt oftare behöva markera mot det. Det kommer att uppfattas politiskt och alldeles säkert kommer det skapa en flod av nystartade medier som säger sig vara “opartiska på riktigt”. Det vill säga: låter rasistiska åsikter okommenterat ta plats, eller letar efter nyheter som bekräftar den egna världsbilden. Det är inte journalistik, men för den som tycker likadant upplevs det “opartiskt”.
Det är en utveckling som är både skrämmande och förståelig.
2016 blev året då alla människors lika värde inte längre var en princip, utan en diskussionsfråga.
