På en träplanka 200 meter upp i luften står en man på skakiga ben och piper av dödsångest. Längst ut på plankan som sticker ut ur sidan på en skyskrapa sitter en livrädd kattunge och kvider lika förtvivlat. Flera hundra meter under dem båda surrar en stad i rörelse. För den panikslagne mannen som samlar mod är varenda rörelse förenad med akut livsfara. Från vårt perspektiv ser det annorlunda ut. Särskilt då katten är gjord av gummi, och plankan är högst två centimeter från marknivå. Men rekvisitan i kombination med virtual reality-hjälmen, som – ur mannens perspektiv – ritar upp en tredimensionell stad från ovan, simulerar en omistlig känsla av att vara där.
Efter 90-talets glorifierade åksjukesimulatorer och tech-romantiska kalkonrullar kan 2016 bli året då virtuell verklighet blir reell verklighet. Men 2016 års virtual reality är inte densamma som 90-talets föregångare. Faktum är att det inte ens verkar ha något gemensamt med 2013 års virtuella verklighet. Då sa Palmer Luckey, grundaren bakom det upphaussade VR-företaget Oculus Rift, att deras system skulle bli det mest inlevelsefulla tillbehöret någonsin för tv- och datorspel. Tre år senare har Oculus Rift blivit uppköpta av Facebook för två miljarder dollar och vi talar inte om virtual reality som ett verktyg för verklighetsflykt, utan som metod för verklighetsförankring. Eller som VR-dokumentärfilmaren Chris Milk sa i sitt hyllade Ted talk-föredrag: "Virtual reality är den ultimata empatimaskinen."
Något nytt har vuxit fram
Ur 90-talets primitiva bergochdalbane-simulatorer har något nytt vuxit fram. Något som uppenbarligen kan få oss att känna en bredare palett av känslor, än illamående och yrsel. När New York Times lanserade sin VR-sajt ifjol så var den första filmen en dokumentärfilm i 360 grader om ett tältläger för syrianska flyktingar, och i SVT UR:s första 360-gradersfilm fick betraktaren själv kliva in i rollen som mobbad elev i ett svenskt klassrum.
Inget annat medium är lika bra på att kanalisera medkänsla, konstaterar Chris Milk som har spelat in VR-dokumentärer från krigsområden och flyktingläger. Mycket tyder på att vi ställer allt högre krav på innehållet som väcker vår medmänsklighet. Fotografiet på den drunknade pojken Alan Kurdi fick enorm uppmärksamhet ifjol, men de nya bilderna på barn som spolats upp på Medelhavets strandkanter kommer inte i närheten av samma slags genombrott. Samtidigt blir filmen på en katträddande VR-man en viral angelägenhet. Det är som om vi har bränt ut våra empatireserver. Eller behöver vi en aldrig sinande ström av ny teknik med högre presentationsvärden för att påminna oss att en människas värde inte är förhandlingsbart?
För Nonny de la Peña var det virtual reality-teknikens förmåga att bädda in betraktaren i berättelsen som fascinerade. Till den mån att hon började utforska möjligheterna att använda det som en “inlevelsejournalistisk” metod. 2012 debuterade hon med sin första vr-dokumentär på Sundance filmfestival, baserad på en sann händelse om en man som föll i diabeteskoma när han stod i en matkö för hemlösa. Filmen följdes upp av virtual reality-dokumentärer om kränkningar av de mänskliga rättigheterna på Guantanamo, dödsskjutningen av Trayvon Martin och berättelsen om den mexikanske man som 2010 misshandlades till döds av amerikanska gränsvakter.
"Gör oss mer mänskliga"
Om vi ska ta med oss något från Chris Milks Ted talk om “den ultimata empatimaskinen” så hoppas han att det är följande:
" Virtual reality-formatet är inte ett datorspelstillbehör, det är ett medium som kopplar samman människor på ett sätt som jag aldrig har sett förr", säger han, och avslutar:
"VR är en maskin som gör oss mer mänskliga."
Den teknikfrälsta publiken svarar med stående ovationer.
Men stämmer det verkligen att virtual reality kommer att föra oss samman? Vi frågar Oculus Rift-grundaren Luckey Palmer igen. I en intervju med Vanity Fair säger han att virtual reality framöver kommer att användas för att genomföra flera av våra vardagsärenden, och ersätta många av våra “low-value interactions”. Mänskliga interaktioner som vi inte värderar särskilt högt kommer sakteligen att fasas ut i ett digitalt gränssnitt. Men vad betyder det? Och vem bestämmer vilka mänskliga utbyten som har och inte har något värde?
Om virtual reality har några dystopiska tendenser så är det här de tar vid. För att vara “nästa nivå för mänsklig interaktion” låta det förvånansvärt mycket som nästa nivå för fysisk isolation. Det är vad mediokra science fiction-författare har varnat oss för sedan begynnelsen.
En av få virtual reality-experter som inte sjunger en enstämmig lovsång är Stanford-professorn Jeremy Bailenson som intervjuats i Mercury News.
"Jag är rädd för vad som kommer att hända med oss när våldsamma tv-spel känns som mord och när pornografi inte går att särskilja från sex. Hur kommer det att påverka hur vi interagerar med varandra, och fungerar i samhället?"
Fortsätter virtual reality-vågen att rulla på med samma kraft är det bara en tidsfråga innan den sveper med sig hela kultur- och mediavärlden. Men frågan som vi måste ställa oss innan vi kopplar upp oss i en matrix av empatimaskiner för att rädda såväl världen som kattungar: Vilken samhällsnyttig funktion fyller en empatisk eremit?
