Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Fredrik Sandberg/TT

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Kan Blondinbellas influencer-klon rädda mig från livskrisen?

Fanny Wijk önskar att hon hade en egen kopia som kunde "fånga dagen" medan hon jobbar.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Isabella “Blondinbella” Löwengrip har ett problem. Hennes företag är så framgångsrika att hon helt enkelt inte hinner med. Därför bygger hon nu kloner av sig själv i sociala medier, som ska sälja hennes skönhetsprodukter i fler länder än hon hinner besöka.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Den första klonen har redan sett dagens ljus. Gabrielle Löwengrip bor i New York och är “väldigt, väldigt insatt i skönhet”. Hon är Isabella Löwengrip, om Isabella Lowengrip hade varit amerikan. Och hetat Gabrielle. På sociala medier ska vi få följa klonen när hon dejtar killar, shoppar, dekorerar sitt hem, testar brunchhak och tränar inför New York-marathon. Och hittills har bilderna på Gabrielles Instagram sett ut som vilken bloggares som helst: bild på New Yorks skyline i motljus, bild på felstavat namn på Starbucksmugg, bild på en skål med enorma blåbär (“snacktime”), ett bord i marmor, en enorm walk in closet med kristallkrona i taket... Ingen indikation på robot här inte!

LÄS MER: Ge mig kraft att vara pretentiös igen!

Själv skulle jag helst inte låta en robot göra mitt jobb, även om lite avlastning visserligen hade varit skönt. I stället ser jag ett helt annat användningsområde för en digital klon av mig – en själlös version som gör allt det där jag tror att jag vill men aldrig vågar eller orkar göra. Det som håller mig vaken om nätterna, som gör att jag drömmer mardrömmar om timglas där sanden rinner snabbare och snabbare som om gravitationen gått bananas och tiden slutat följa lagar. Plötsligt vaknar jag på min dödsbädd och förbannar mig över min feghet och behovet av trygghet som höll mig på plats. Plötsligt är tiden slut och allt försent.

Nu är jag visserligen fast i en ålderskris utan dess like, eftersom jag snart lämnar mina “20-somethings” för att bli vuxen på riktigt. Jag fyller alltså 30. Men oavsett ålder drömmer vi väl alla om alternativa versioner av oss själva. Andra liv vi kunde levt om vi hade valt en annan utbildning, sålt allt och flyttat till valfri storstad, vågat satsa på musiken, aldrig skaffat barn, skaffat fler barn, startat en hundrescue i Costa Rica, blivit yogainstruktör på Bali, skrivit en bok, flyttat ut på landet och blivit självförsörjande...

Ja, jag kan i alla fall utan problem drömma ihop otaliga alternativa underbara liv åt mina eventuella kloner. En klon behöver ju aldrig älta, eftersom den inte har någon själ. Den behöver inte tänka på pengar, språk, utbildning, anställning, familj eller något annat praktiskt. Klonen av mig behöver bara tänka på sig själv.

LÄS MER: Ed Sheeran är en symbol för patriarkatet

Men frågan är ju, skulle det funka? Isabella Löwengrip är säker, inom några år kommer vi inte att bry oss om det är en verklig människa vi följer eller inte. Det viktiga är att vi får inspiration, om den är animerad eller verklig kvittar. Precis som på film. Men risken är väl att jag inte alls blir inspirerad utan bara avundsjuk på det fiktiva livet jag skapat åt mig själv, när jag ser Annie Wijk sitta i New York och bruncha samtidigt som jag vadar genom slask i ett kolsvart Göteborg på väg mot kontorslandskapet på Polhemsplatsen.

Eller så ligger jag på dödsbädden sen, nöjd med hur mycket jag åstadkommit i mina sju liv, alla risker jag tog och så mycket jag hann med. Kanske är det värt ett försök i alla fall.