Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Kampen om kunskapen

Vem bestämmer vad som är kunskap? Politiker eller forskare? Eva-Lotta Hultén tittar närmare på den svenska kunskapsdebatten och finner en diskussion som handlar lika mycket om människosyn som kunskapssyn.
När samhället förändras och marken gungar är det lätt att längta tillbaka till det som är välkänt. Men vad händer om vi sneglar på gårdagens skola som lösning för dagens samhälle? Vad händer med skolans förmåga att lära barn hantera en förändrad verklighet och en osäker framtid?

De senaste decennierna har en kamp om hur kunskap ska definieras stått mellan traditionalister och progressivister. De förra anser att kunskap är fakta som ska förmedlas från lärare till elev med traditionella metoder, de senare att kunskap är processbaserad och måste sättas i relation till eleven och omvärlden - meningsfullhet är ett nyckelord. De olika synsätten kan också definieras i synen på eleven. Passiv mottagare eller aktiv medskapare?

Nuvarande läroplan bygger på progressivismens tankar. En av dem som arbetade fram den är Ingrid Carlgren, professor i pedagogik, före detta rektor på lärarhögskolan i Stockholm och författare till flera böcker om skola och lärande. Hon vill hellre prata om att kunskapa än om kunskap, där kunskapandet innebär förmågan att formulera problem och arbeta sig fram till slutsatser. Eleverna får samtala och pröva sina argument för att skaffa sig egna ståndpunkter. Hon tycker också att kunskapsbegreppet ofta får en alldeles för snäv betydelse och vill prata om olika sidor av kunskap: fakta (information), förståelse (meningsskapande), färdighet (utförande) och förtrogenhet (omdöme). Någon ordning eller hierarki mellan dem finns inte.

- De hänger ihop och utvecklas i samspel med varandra. Titta på små barns lärande, där finns en ständig dialektik mellan benämnandet av saker och att förstå vad de är, säger hon.
Ingrid Carlgren betonar den "tysta kunskapen" som bygger på erfarenhet men inte har formulerats i ord. Den är personlig och bunden till situationer eller platser. Hon tycker också att det fokuseras för mycket på att mäta barns kunskaper.
- Lärarna vet redan vet vilka barn som behöver stöd. Det som behövs är bättre kunskaper om hur vi lär barn att läsa, skriva och räkna och satsningar på läromedelsutveckling.

Många hävdar att det är naturligt att barn tycker det är tråkigt att gå i skolan. Samtidigt tycker nästan alla barn att det är roligt att lära sig saker innan de börjar i skolan. Kan vi ha något att lära av små barns kunskapande?
I ett helglasat rum i nya Pedagogen med utsikt över kanalen sitter Ingrid Pramling Samuelsson. Hon är professor i pedagogik, med inriktning på små barn, och har skrivit en hel del om lärande och om mötet mellan förskole- och skolpedagogik. Små barn skapar hela tiden kunskaper, de snappar upp, iakttar, experimenterar och använder sina erfarenheter, säger Ingrid Pramling Samuelsson. Hon menar att i förskolans värld finns en följsamhet mot barnen, man låter deras nyfikenhet styra.
- Att lära är att erfara och kunskap är det som är kvar hos oss efter att vi tagit det till oss och gjort det till en del av oss själva, säger hon.

Hon skulle vilja se ett mer tema- och mindre ämnesinriktat lärande och större acceptans för olikheter och olika sorters kunskap hos barn.
Hur man förmedlar kunskapen är också av största vikt.
- Titta bara på dokumentärserien om klass 9A - vad är det de där superlärarna gör? Jo, de använder sig av förskolepedagogik, de tar i barnen, söker ögonkontakt, är personliga och lyhörda! Med små barn hänger oerhört mycket på kommunikation och vi borde satsa på kunskap om det, i kombination med ämneskunnande.

Ingrid Pramling Samuelsson anser att alla tjänar på en mer lekorienterad pedagogik där man är öppen för barns idéer och inte skiljer fantasi och kreativitet från faktakunskaper. Kanske kan inte allting i skolan vara roligt men det kan vara spännande, engagerande och meningsskapande, menar hon.
Det är en sympatisk tanke - en skola som gör lärandet meningsfullt för barnet redan i stunden. Det kräver en öppenhet för ifrågasättande och för barnens egna idéer och kreativitet. Det kräver lärare som vågar och vet hur man gör när man lämnar de färdiga planerna för att lyssna, samtala och improvisera. Det kräver lärare med goda kunskaper i pedagogik och med modet att ifrågasätta sig själva och skolan som institution. Men är det en sådan skola vi är på väg emot?

Folkpartisten Jan Björklund är utbildningsminister. Efter lite tjatande får jag en telefonintervju med honom. Jag frågar vad han menar med begreppet kunskapsskola och får svaret att svensk skola fokuserat för mycket på läroprocesserna och för lite på kunskaperna som är målet.
- Visst måste man undervisa på olika sätt men skolan ska vara kunskapsorienterad. Det har blivit ett självändamål att fokusera på processerna och att eleverna lär sig att lära.

På frågan vilka forskare han stödjer sig på kan han, trots att jag lirkar, inte ge mig ett enda namn utan säger ganska svävande att visst bygger hans politik på forskning, men inte på svensk forskning utan på internationell. Svensk pedagogisk forskning, förklarar han närmast i en bisats, håller för övrigt inte måttet.
Vad tänker han då kring att skolan faktiskt dödar så många barns lust att lära?
- Det ligger i sakens natur att när något är nytt så är det roligare än när man gjort samma sak i nio år och längtar efter att bli vuxen. Det finns ingen utbildningsreform som kan ändra på det.

Flera gånger återkommer han till att det är ett problem att skolan inte utvärderar kunskapsresultat tillräckligt. Men frågan är om eleverna automatiskt lär mer och bättre om man bara utvärderar dem skriftligt? Att kunskap är något mer än bara rena fakta inser naturligtvis också Jan Björklund men han är mycket förtjust i tydlighet (ordet "tydlig" förekommer flitigt under vårt korta samtal) och vill man göra något så komplext som skolans uppgift tydlig försvinner lätt det mesta utöver just de mätbara faktakunskaperna.
I antologin I kunskapens namn menar Roger Säljö, professor i pedagogik och pedagogisk psykologi, att ett ekonomistiskt synsätt tillåtits leta sig in i skolans värld: "skolan ska redovisa sin produktivitet på samma sätt som vilket företag som helst. Kunskaper hos elever blir alltmer en vara." Därav vikten av mätningar för att se om skolorna "levererar". Vi får prydlig statistik men diskussionen om hur skolan bör arbeta för att fungera i dagens samhälle kommer i kläm.

Forskarvärlden och ledande företrädare för den politiska sfären befinner sig just nu i varsitt läger - det progressivistiska respektive det traditionalistiska. Båda grupper hävdar intressant nog att de har lärarkåren på sin sida. Tycker man att stora förändringar av skolan bör grunda sig i något mer än föreställningen att det var bättre förr och att kunskapsmätningar i sig är nyttiga är det hög tid att göra sin röst hörd. I höst drar arbetet med en ny läroplan igång eftersom den nuvarande enligt Björklund är "för flummig". Bäva månde alla vänner av modern pedagogik.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.