Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Magnus Haglund: Kalle Anka kollar in konstvärlden

Även Kalle Anka-pocket kan öppna för oväntade insikter. Den senaste utgåvan, nr 8 2016, har titeln Konst? Magnus Haglund har läst den.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

För någon månad sedan visade SVT en fascinerande dokumentär om det norska schackfenomenet Magnus Carlsen. I bilderna från förberedelserna inför den första VM-matchen mot dåvarande världsmästaren Viswanathan Anand, i Chennai i Indien, fick man se Carlsen när han låg utslängd på en soffa i hotellrummet, försjunken i en Kalle Anka-pocket. Ren avkoppling och förströelse förstås, i en laddad stund.

Men även Kalle Anka-pocket kan öppna för oväntade insikter. Den senaste utgåvan, nr 8 2016, har titeln Konst? och frågetecknet har verkligen sin betydelse. På omslaget ser man Kalle Anka på ett samtida konstgalleri, omgiven av Musse Pigg- och Plutorepliker på kända verk av Jeff Koons och Keith Haring. Men hans misstänksamma blick dras i stället till brandsläckaren som hänger på pelaren i mitten av rummet, är också den ett konstverk? 

De 22 berättelserna som ingår i det 512-sidiga numret är ett kompilat av olika seriehistorier med konsttema, publicerade vid olika tillfällen. Men sammantagna uppstår ett lika underhållande som tveeggat perspektiv på konstens olika fält. Numret är utformat som en alternativ konsthistoria, från grottmålningarnas teckenvärld till konceptkonstens frågeställningar, och skulle med fördel kunna användas i konsthögskolornas teoriundervisning. 

I ett av kapitlen, Ett framtida konstäventyr, besöker Joakim von Anka Venedigbiennalen tillsammans med Ankeborgs svar på konstteoretikern Arthur Danto, här kallad Artur Anker. Bland annat träffar de den uppburne samtidskonstnären Maurizio Quackelan som precis avslutat sitt senaste verk, en fyrkantig låda. Vad innehåller den? frågar Joakim von Anka. Det är hemligt, svarar Quackelan. Vilket gör den mer åtråvärd, lägger Anker till. 
Sedan börjar köpslåendet och innan allt är över har sällskapet även hunnit besöka Tate Modern, där Anker lägger ut texten. ”Nutida konst citerar reklam, film och serier”, utbrister han. ”Konsten provocerar, berättar, ironiserar med oväntade metoder och material”, varpå Anker hissar upp Quackelan i en krok i taket. ”Även vi blir konst, för att erövra det offentliga rummet.” 

Bland alla namn som flimrar förbi, Mark Råttko och Olafur Aliasson, Longo della Francesca och Van Duck, återfinns också konceptmästaren själv, Cnasel Duchamp. Under ett samkväm hemma hos den utfattige konstnärskollegan Carl Monet bestämmer han sig för att ställa ut vasken i hörnet av rummet på Fonancas salong. Naturligtvis målar han anknäbb på renässansporträttet av Lisa och 50 år senare, under besöket i Venedig, kommer Kalle Anka att tvätta händerna i vasken, som nu förvandlats till ett ovärderligt konstföremål. 

Det hela är ytterst smart utformat och det skulle inte förvåna om också det här numret så småningom blir ett samlarobjekt. Varvet runt, flera gånger om.