Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Lashana Lynch spelar agent 007 - inte dåligt i sig, men det kan skymma sikten för viktigare frågor, menar Jonathan Bengtsson. Bild: Joel C Ryan

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Kalla inte nya 007 banbrytande

Valet av Lashana Lynch som agent 007 har kallats både viktigt och modigt. Jonathan Bengtsson menar att denna hållning till representation gynnar de som vill ha kvar den gamla, beigea filmindustrin.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Häromdagen pressade media ut ännu ett glädjens telegram: nya 007 kommer att spelas av den svarta skådespelerskan Lashana Lynch. Internationell press har reagerat med bedövande, nästan kristen lycka.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Engelska Metro menar att detta markerar inledningen på en "ny era". Amerikanska Allure att "valet av Lynch är ett banbrytande drag".

Bond spelas visserligen fortfarande av Daniel Craig, den gamle agenten har i filmen bara pensionerat sig, vilket gör att tjänsten som 007 tillträds av Lynch karaktär. Rebooten av Disneys "Den lilla sjöjungfrun"; har kopplat upp sig mot samma typ av glädje: Ariel ska även hon spelas av en svart kvinna, Halle Bailey.

LÄS MER: Marvel gör film om sin första muslimska superhjälte

Att dessa två kvinnor har intagit dessa två roller är viktigt och modigt, menar många. Jag ska försöka uttrycka mig milt här - det tycker jag inte riktigt att det är. Att tillsättandet av Lashana Lynch ses som roligt, lite uppfriskande, kan vara rimligt. Att betrakta valet av Lynch som "banbrytande" är däremot en missuppfattning.

"Men i precis samma kraft ligger representationens svaghet"

Vilken effekt har det faktum att Halle Bailey nu ska spela Ariel, när det gäller jämställdhet? Hur kommer Lynchs roll som 007 att äta in på främlingsfientligheten? För många känns det sannolikt som om påverkan är stor.

Och precis häri ligger representationens kraft. Representation syns så tydligt, kan upplevas som förvandlande och radikalt på ett vis som många andra saker inte kan. Lashana Lynch kommer att strålas upp på varenda biografskärm, kommer vräkas ut över världen via en ursinnigt muskulös PR-apparat, och ingen ska glömma henne.

Men i precis samma kraft, samma radikala känsla, ligger också representationens svaghet. Lashana Lynch kommer att dåna runt överallt – och filmindustrins problem känns nästan lösta och överkomliga.

När man tillsätter en svart kvinna i en stor huvudroll, när media pressar ut nyheten över världen som ett blommigt lyckobud, blir det lite svårare att minnas att hon befinner sig i en miljö där makten ligger hos en liten brigad miljardärer. Det blir också svårare att minnas att Lynch verkar i en bransch där goda arbetsvillkor är en bisarr fantasi, där sexismen fortfarande sväller och fräser.

"Det går framåt, sedan går det bakåt igen"

I Deborah Jones och Judith K Pringles avhandling från 2018, "Unmanagable equality: sexism in the film industry" målas filmindustrin fortfarande upp som en låst, sluten maskin byggd för, och av, vita män. En maskin där alla framsteg som görs, för ekonomisk jämlikhet och kvinnors rättigheter, alltid slits tillbaka mot sitt ursprungsläge efter en viss tid. Det går framåt, sedan går det bakåt igen.

LÄS MER: Game of Thrones-stjärna spås bli nya Bond

Att en svart kvinna blir nya 007 är naturligtvis inte dåligt i sig. I särskilda fall, som när det gäller "Black Panther"s helt svarta rollbesättning, kan representation till och med vara utmärkt.

Men det leder ofta till att alltför små gester missförstås som alltför stora – som heliga framsteg för jämställdheten.

Och precis detta missförstånd är utmärkt för de filmbolagschefer och makthavare som vill ha kvar den gamla, beigea världen. Tillsätt en svart kvinna i en stor huvudroll - så kan vi känna att filmbranschen rör sig framåt mot godheten, när den egentligen inte rör på sig alls.