Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Kahlo och Rivera bortom myterna

Frida Kahlos och Diego Riveras öden har skapat en av nittonhundratalets stora myter. Mikael Olofsson ser en utställning man inte bör missa.

Verk ur Jacques and Natasha Gelmans samling t o m 22/1

Frida Kahlo och Diego Rivera. Den av olyckor söndertrasade kvinnan och den notoriskt otrogne kraftkarlen. Självbiografisk symbolism i kontrast till episkt muralmåleri. Deras sammantvinnade öden har skapat en av nittonhundratalets stora myter. Det biografiska stoffet är tacksamt. Det historiska och politiska är svårare att hantera – mexikanska revolutionen, konflikten mellan trotskister och stalinister?

Men det är ändå inte romanerna och filmerna som håller verket vid liv. Det är Frida Kahlos måleriska iscensättningar av sig själv som alstrar berättelserna. Men även omtolkningarna och revideringarna. Missfall, men också aborter. Bedragen, men också otrogen. Sjukdom, men också politik. Hennes mångbottnade, ”naivt” detaljrika självporträtt har en auktoritet och integritet som skär rakt igenom exotism och melodrama och har blivit (med konstvetaren Eva Zettermans ord i katalogen) ”redskap för identitetsprocesser” också internationellt.

Att Göteborgs konstmuseum nu kan visa en utställning med dem båda är förstås en händelse. Men det ska genast sägas: ingen av Frida Kahlos allra kändaste målningar fanns i paret Gelmans samling. Och Diego Rivera är intressantare som muralmålare, som stafflimålare är han högst beskedlig. Namnens dragningskraft är så stor att publiken lär komma ändå. Och det gör den rätt i. Chansen att se Kahlo i original ska man inte missa, här finns några mindre kända höjdpunkter och katalogen erbjuder både överblick och nya ingångar.

Redan i början av 40-talet hade Diego ­Rivera presterat över fyratusen kvadrat­meter muralmåleri – det är häpnadsväckande siffror från katalogen. Startskottet gavs 1921 med utbildningsministeriets muralmåleriprogram, ett gigantiskt folkbildningsprojekt med propagandistiska övertoner.

Frida Kahlo identifierade sig å sin sida med den mexikanska revolutionen så till den grad att hon påstod sig vara född revolutionsåret 1910. Det gjorde henne tre år yngre, men kanske säger det främst något annat: att hon var beredd att iscensätta och i viss mån fiktionalisera sig själv, förvandla sig till aktör för vad hon ville förmedla, lika mycket persona som privatperson. Denna själviscensättning som konstnärlig metod har ju långt senare fått efterföljare, om än med högst skilda intentioner, som Francesca Woodman och Cindy Sherman eller, på svensk botten, Lena Cronqvist.

Kahlos historia blir oundvikligen också en sjukdomshistoria. Redan plågad av sviterna efter polio skadades hon mycket svårt i en bussolycka när hon var arton. Blod, tårar, hjärtan, sjukhussängar och medicinska stödkorsetter uppgår i en laddad ikonografi, som också anknyter till en spansk-katolsk bildtradition där martyrium och lidande är centrala. Just problematiken ”sjukdomen som metafor” ger sig inte så ofta till känna på denna utställning där symboliken är mindre påträngande, om än närvarande. Som i Självporträtt som Tehuana, ett av många exempel på hur Kahlo som politisk markering identifierar sig med sina få droppar indianskt blod (hennes huvudsakliga påbrå var tyskt-spanskt). Diego bär hon i pannan, som miniatyrporträtt, tredje öga, stigma eller hjärnspöke; hennes sammanvuxna ögonbryn blir hans svarta vingar.

Det är ett petnoga, detaljskarpt, i god bemärkelse ”oskolat” måleri som håller allt vad manér och snitsighet heter borta. Ett känsligt porträtt av en lätt skelögd Diego från 1937, även det på masonit (hon föredrog ofta hårda, mindre sugande bottenmaterial, något som påverkar såväl teknik som lyster) visar en koloristiskt nedtonad Frida Kahlo som övertygar också utan symbolspråk. En måhända lite yrvaken upptäckt som just utställningens begränsningar inbjuder till.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.