Ka-Ka-Kafka - litteraturens logoped

Varför är Franz Kafkas verk så mycket mer uttolkat än andras? Det enkla svaret är att Kafkas texter genast ställer frågor till läsaren som andras författarskap skjuter upp till senare. Man läser inte en roman av Thomas Mann för att genast börja grunna om berättelsens egentliga betydelse.
Hos Kafka anländer den frågan med en gång och ökar sedan i tonstyrka. Iscensättning må vara vardaglig, men Kafka låter inte sin läsare bli hemmastad. Just bristen på förtrolighet är ett modernistiskt särdrag hos Kafka. På så vis slår han in en vass kil i den långa romanhistoria som alltid byggts upp av myllrande släktskapsrelationer och intima familjehistorier. Hans två berömda figurer saknar förflutet, familj, hem och utseende. Släktidentiteten har amputerats till ett K.
Georg Lukács ställde en gång läsaren inför ett litteraturpolitiskt val visavi romanprosans framtid. Vägskälet var Franz Kafka eller Thomas Mann. Traditionalisten Lukács valde förstås den senare vars romaner var förankrade i 1800-talets stora realistiska tradition. Kafka var mest ett osunt samhällssymptom. Brecht var lika kallsinnig.
Men Kafkas försåtliga berättelser visar sig vara profetiska i sin mörka klarsyn om framtida slottsmakter och rättsprocesser. Inte undra på att Kafkas verk magnetiserat så många tolkningar. Författaren Milan Kundera har talat om en tolkningarnas "kafkalogi", men det bättre ordet är "kafkaism". Vi kan följa framväxten av psykoanalytiska, existentialistiska, messianska, sociologiska, et cetera tolkningar. Kafkas berättelser visar sig dock vara påfallande resistenta mot framfusiga "-ismer". Deras litterära autonomi är som impregnerad. De skakar av sig kafkaismens tolkningar med en rysning och irrar sedan vidare under den vintriga rymden.
Det finns förstås åtskilliga bestående läsningar. Maurice Blanchots och Marthe Roberts essäer lodar litteraturens totala betydelse för Kafkas ambition. Gilles Deleuze och Felix Guattari ser en författare utanför tillhörigheterna - som minoritetsgestalt skriver Kafka en minoritetslitteratur i rollen som tyskspråkig jude i det tjeckiska majoritetssamhället som i sin tur ingick i dubbelmonarkin Österrike-Ungern som litterärt benämndes Kakanien. Kaiserlich und könliglich. Kafkas "mindre" litteratur skapar en "flyktlinje" genom detta rike som bröt samman 1918.
Vad kunde då den "större" litteraturen vara ställd mot Franz Kafka? Varför inte Thomas Mann - den liberale humanisten till en omedelbart kanoniserad litteratur med självmedveten förtöjning i Goethes epok. Mann - som faktiskt recenserade Slottet alldeles entusiastiskt - avslutade sin tusensidiga tuberkulosroman Bergtagen samma år som Kafka avlider i nämnda sjukdom - 1924. Rent medicinskt hade de två faktiskt en kroppslighet gemensam. Stor och Liten åt samma magmedicin, Regulin.
Kafkas samlade verk är under svensk utgivning och nyöversättning av Hans Blomqvist och Erik Ågren. Ett strålande initiativ som nu är framme vid Slottet, en roman vars titel också kan uttydas Låset ( Das Schloss). För första gången är alla avsnitten i romanen med. Översättningen är noggrann och flyter modernt, men är också ordrikare och mindre skulpterad än Tage Aurells gamla översättning. Slottet är Kafkas störst anlagda roman och påbörjades i januari för sjuttiofem år sedan men fullbordades inte - i likhet med hans två tidigare romaner.
En vinterkväll kommer en resande K till byn som styrs från höjden av en greve som aldrig uppenbarar sig och knappast heller hans mulna subalterner i byråkratin av kanslier och sändebud. K har kallats till tjänsten som lantmätare fast någon sådan inte behövs. Ett byråkratiskt misstag har begåtts, men slottet kan inte erkänna något sådant, än mindre lämna K andra besked. Det är kruxet.
Allt blir till omvägar i en by som förvandlas till en labyrint utan slut. Slottets mytiskt mäktige tjänsteman Klamm (för övrigt "hägring" på tjeckiska) håller sig borta. När K till sist kallas till en slottstjänare misslyckas han - förstås - att etablera kontakten. Romanen slutar abrupt i en mening och man kan ana hur Kafka själv nåtts av den massiva utmattning som till sist drabbar K som ren existentiell gravitation. "Vilken tung åra kan inte pennan vara", skrev Kafkas idol Flaubert en gång.
Kafkas metod är perspektivismen som blottar godtycket i denna dystra del av världen. Här finns ständiga synvinkelskiften. En person kan ena stunden vara inflytelserik, i nästa stund övervärderad. Åtrå kan uppstå eller sjunka samman i förbryllande beräkning. Som lantmätare kan K mäta avstånd, men här förändras ständigt avstånden. Världen är omätbar.
Det är också påfallande hur Kafka arbetar med en drömlogik. Ansträngningen att komma fram misslyckas ständigt genom tillvarons olidliga tröghet. Just misslyckandet, har Werner Hamacher hävdat i en briljant Kafkaessä, är den modernistiska litteraturens signatur. Det bekräftar åtminstone Kafka. Man kan ju undra varför K inte bara tar sitt pick och pack och sticker, men hans liv bestäms nu av det outgrundliga misstag som kallat honom till byn.
Skall man läsa Kafka mot äldre litteratur är Dostojevskij särskilt lämplig. Hos Dostojevskij dominerar nämligen just två typer av framställning - bekännelsens och anklagelsens diskurs. Det geniala hos Kafka är att han förmår att kortsluta dessa två diskurser i självanklagelsens form. Hos Dostojevskij i Brott och straff kan vi följa hur skulden söker sitt straff, men hos Kafka i Slottet och Processen sker det omvända: den straffade vet inte varför han straffas och söker därför ett svar som kan rättfärdiga straffet. Det är en freudiansk vändning som bottnar i Kung Oidipus. Detta är inte kafkaismen utan just kafkalogin: omvändningens logik.
Straffet söker alltså skulden, som Milan Kundera också påpekat i Romankonsten. Det måste finnas svar på denna belägenhet, men i Slottets byråkrati begås inga fel, alltså kan inget begånget fel bekräftas. Det är K:s dilemma att han tror sig kunna korrigera ett missförstånd som både föreligger och inte. Två lagar skuggar varandra - det är drömmens eller snarare mardrömmens korskoppling.
Kafkas berättelser visar sig vara profetiska. Det stalinistiska Tjeckoslovakiens skådeprocesser verkade enligt samma logik. Anklagelserna fordrade en bekännelse av den oskyldigt åtalade, som genom en underdånigt solidarisk självanklagelse kunde bekräfta den faktiska existensen av ett svårt brott som densamme alls inte begått. Och maktens offer känns igen på deras tacksamhet, skrev någon.
Men Kafkas berättelser är också aktuella i dag. Kriget mot terrorismen har just handlat om straff som skuldbelägger på osäker eller hemlig grund. Ett talande exempel är den nu i Sverige utvisningshotade jordaniern Hassan Asad som satts i häkte utan att få veta anklagelsen, som beordrats att dagligen anmäla sig till polisen utan att få veta skälet, varpå han får ett utvisningsbeslut vars grunder hemlighålls. Han befinner sig i byråkratins och rättsosäkerhetens limbo. Finns det ett hemlighetsfullt slott högst upp i denna process är det sannolikt ett vita huset.
Men när Kafka skriver om denna bisarra omvändning är det som komiker med lätt, precis stil och gråsvart makeup. Straffet som kommer före skulden är hans version av brott och skratt som en hisnande dark comedy. Det finns några sådana okuvligt komiska kapitel i Slottet. K är en nitisk tolk av ett omöjligt fall - sitt eget.
"Kafkaismen" försöker förklara Kafkas berättelser via någon religiös, politisk eller biografisk sanning. Man kan som läsare alls inte bortse från de aspekterna, men den centrala uppgift som Kafka förelade sig var ändå att skapa en renodlad Litteratur. Inuti detta universum kunde han skapa en komprimerad kraft och genom den förnimmelsen av en frihetsrymd i den litterära autonomins form. Hans formel var: Litteraturens tvång mot Existensens tvång.
Med alla motsägelser bevarade skapade sig Kafka därmed ett litterärt andrum i det "kakaniska" riket. I den förfrämligade världen är allt orubbligt dubbelt och Kafka möter den under sina nattliga arbetspass med en konstnärlig nattvaktsblick. Den fick inte svikta. Han genomlyser mening efter mening, fraserar ord efter ord. Inför alla absurda tvångsmässigheter, som kunde få vem som helst att börja stamma, är Kafka som den framgångsrike litteräre logopeden. Hans stil är sakligheten själv. Kafka var dock inte så förtjust i sitt efternamn. Om han själv fick välja hade han efter moderns släkt hellre hetat Franz Löwy.