I min egen högstadieskola i Ödåkra i Skåne var de stora motsättningarna främst klassrelaterade. Här blandades de rika barnen från kustsamhällena med arbetarbarnen från byarna inåt land. Några invandrare fanns det inte (förutom jag och min storebror som utgjorde ett bisarrt inslag). Den genomgripande klassmotsättningen manifesterade sig i ett slags tävling. För pojkarna löd regeln: starkast och stöddigast vinner. För flickorna: snyggast och stöddigast vinner. Men flickorna skulle vara stöddiga på "rätt" sätt. De fick ju inte tro att de var något. Då skulle de hamna utanför gemenskapen.
När jag läser Ann-Sofie Holms avhandling om hur högstadieungdomars kön konstrueras i förhållande till kamrater, lärare och rådande normer, är det en smula deprimerande att finna att ingenting tycks ha förändrats sedan dess, möjligen har fördomarna blivit fler i och med invandrares ökade representation i skolorna.
För lika fångade som flickorna är av sina föreställningar om hur "flickor" bör vara, tycks pojkar vara av hur "pojkar" är.
Man tar sig för pannan.
Vad är det egentligen för unkna könsroller som vuxengenerationen har prackat på barnen? Hur har vi kunnat fläta dessa burar kring våra barn? Och därtill, infernaliskt nog, låtit dem själva bli sina egna grindväktare. För det är ungdomarna som med benägen hjälp från lärare och föräldrar ser till att varje könsöverskridande beteende straffas, det är kamraterna som dömer ut och förkastar dem som misslyckas med heteronormativiteten.
Ann-Sofie Holms undersökning grundar sig på fältstudier. Hon har iakttagit och intervjuat elever i årskurs 9 på två mycket olika skolor, Stenstaskolan och Åkerbyskolan. Den förstnämnda är en stor skola i en större stad, där kontakten mellan eleverna är begränsad och där det sociala utrymmet endast är knutet till skolbyggnaden. Den andra skolan, Åkerbyskolan, ligger i ett litet samhälle där alla känner alla och där fritidsaktiviteter och föräldrarnas positioner i samhället har stor betydelse för de sociala bevekelsegrunderna.
Trots skolornas olikheter är det intressant att undersökningen ändå visar på i stort sett samma ideal för hur en pojke och en flicka bör vara, om än med små, könsdefinierande förskjutningar. För att uppnå både ideal maskulinitet och ideal femininitet bör man vara stark, självständig och synlig. Man bör ha en kamratgrupp som bekräftar en och man bör ha gott ekonomiskt, kulturellt och socialt kapital. En faktor som har tillkommit, och som skiljer sig från tidigare liknande undersökningar, är betydelsen av att lyckas i skolan. De mest populära har också högst betyg.
Och det är här, i ett litet bistycke, som Ann-Sofie Holm gör sin verkliga upptäckt: den antiplugg- och bråkstakskultur som tidigare varit starkt förknippad med invandrarpojkar visar ett rakt motsatt mönster i hennes undersökning. På dessa två skolor är det en grupp invandrarpojkar som är tydligast betygsfokuserade och har högst skolambitioner.
Detta är ju inte ämnet för hennes avhandling, men det är anmärkningsvärt.
Man skall alltså helst av allt, antingen man är svensk, invandrare, pojke eller flicka, vara som en svensk medelklasskille.
Och det mest deprimerande med Holms text, är att både flickor och pojkar uppvärderar pojkarnas aktiviteter och relationer i lika hög grad som de nedvärderar flickornas aktiviteter och relationer.
Flickornas klädsel, röstnivå och ambitioner i klassrummet kräver stenhård kalibrering. De enda som har möjlighet att bryta lite, lite med strukturerna är de redan populära barnen. Och det är maskulinitetens egenskaper som hyllas som det främsta idealet, medan femininitetens kännetecken snarare är att betrakta som svagheter. När en flicka är ambitiös i skolan, tolkas det som att hon måste anstränga sig - när en pojke är ambitiös, är det framåt.
Jag får lite ont i magen av Holms undersökning och tänker på sådana fakta som exempelvis att 60 procent av doktoranderna är kvinnor, men bara 22 procent är professorer på Sveriges universitet.
Holm har gjort en intressant, trovärdig, väldokumenterad och lättläst undersökning som tyvärr förlorar en del på det sätt på vilket den är skriven. Genom att i princip aldrig polemisera med tidigare forskning ger texten sken av att mest syssla med att bekräfta andra texter, Holm pekar hela tiden på andra teoretiker och hittar ständiga likheter mellan deras forskningsresultat och sin egen undersökning. Det är synd, för det skapar en lätt torftighet i analysen. Holm borde ha gett sig själv större plats, skapat egna teorier. Kanske skulle hon ha utgått ännu mer från vuxenvärlden? För trots allt, och trots att avbildningen ibland blir mycket annorlunda, är ju barnvärlden en obehandlad och osmält avspegling av vuxenvärlden.
