Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/2

Emilie Roslund: Kåta kosläppet efter corona får klara sig utan mig

”Coronakillar” och ”kanskemän”: Det osäkra dejtinglivet har fått många nya begrepp i år. Men pandemin har också inneburit en möjlighet att stanna upp och fundera över sitt eget dejtingbeteende. Emilie Roslund stickar sitt eget kyskhetsbälte på Alla hjärtans dag i år.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

När jag tänker på sommaren och lättade restriktioner föreställer jag mig en massa olika scenarier om hur livet kommer att ta nya vändningar. Jag längtar inte dit.

I samband med att pandemin började benämnas som pandemi träffade en vän till mig en ny kille. Inledningsvis var han bara vem som helst från Tinder. Efter andra dejten insjuknade båda i den nya, okända smittan som tvingade dem samman i en gemensam karantän.

Den vanliga killen förlorade lukt- och smaksinnet men inte hon. ”Han luktar gott”, sa hon. Sedan hördes vi inte förrän två veckor senare när hon berättade att de blivit ihop.

När jag tänker på sommaren och lättade restriktioner är det första jag ser ett kosläpp av människor som är ute efter att ligga. Jag, som ägnat största delen av pandemin åt att läsa böcker och lyssna på poddar, och inte åt att dejta, har också lagt mycket tid på att tänka på hur man dejtar. Jag minns det i grova drag men längtar inte efter det heller. Senast slutade det med att jag blev dumpad för att killen jag dejtade antog att jag som 32-årig kvinna snart skulle börja längta efter barn vilket han inte var villig att ge mig.

Hans monolog och tillika avskedstal var det sista dejtingminnet jag tog med mig in isoleringen.

LÄS MER: Med offerskapet som inkomstskälla

Män är simpla. Trots det har man, jag, ägnat väldigt många år åt att hävda motsatsen i ett försök att fatta grejen.

När Josefin de Gregorio Holmströms text om ”kanske-män” och män som aldrig vill binda sig kommer i SvD under hösten är jag därför extra skör och mottaglig (17/10/20). Jag får krönikan länkad till mig från ett tiotal vänner men orkar aldrig teckna en prenumeration för att läsa den. Några veckor senare kommer jag över den på nytt och läser den med den navelskådande blick som blivit mitt filter under året i semi-karantän.

Smått äcklad över att jag kan identifiera mig med författarens oförmåga att stå upp för sig själv läser jag stycke efter stycke för att lägga pusslet över mitt eget singelskap. På telefonen få jag upp en notis från Tinder. Nu kan man köpa fem boostar för 450 kronor. För den summan tilldelas man en gynnsam algoritm som ökar synligheten bland andra användare och som i sin tur ska resultera i fler matchningar.

Mitt självförakt förstärks och när jag återgår till texten tänker jag att det egentligen är så lätt. Män är simpla. Trots det har man, jag, ägnat väldigt många år åt att hävda motsatsen i ett försök att fatta grejen. Beskrivningen av kanske-männen blir mindre intressant ju längre jag läser. Nyfikenheten ersätts istället med ett starkt behov av att vilja skuldbelägga oss kvinnor. I vår samtid ska man ju inte göra det men likt Carrie kan jag inte help but wonder varför det fortfarande pratas om att det är männen som ska förändras när problemet ligger hos en själv.

Vi kvinnor är så bra på att göra det mesta av de minsta. Söka bekräftelser där det inte finns och nöja oss med små tecken som kan indikera att våra känslor är besvarade. Vi kan vara left on read i flera dagar men hålla kvar vid hoppet eftersom det sista han skrev var en röd hjärtemoji.

Hur kan man bli kär i en person som inte respekterar sig själv?

Vi kvinnor är så bra på att göra det mesta av de minsta. Söka bekräftelser där det inte finns och nöja oss med små tecken som kan indikera att våra känslor är besvarade.

Det dummaste med den senaste vändans feminism var att den lärde oss att skulden inte ligger hos kvinnorna. I stället placeras förklaringsmodellen för vilket problem man än har utanför en själv, och antas på så sätt vara utom ens kontroll. Istället pekar man på strukturer, eller en mansroll, vilket i sin tur gör att det inte finns några skäl till att anstränga sig. Man kan luta sig tillbaka och unna sig ett passivt förhållningssätt utan att bli dömd. I kvinnors slutna sällskap är det socialt accepterat att vara svag – och inte känna något behov av att förändra det.

Sluta vara så behövande, hör jag mig själv säga. Ofta till andra kvinnor men mest till mitt forna, eller kanske nuvarande jag, livrädd som jag är för att jag ska få en backlash och träffa en kille som “inte vill bestämma nåt”.

Från att ha varit hook-up-kulturens främsta förespråkare har jag börjat virka mig ett eget kyskhetsbälte.

Kanske är det min räddning att jag blivit så lat. Lat och lättstött. Jag orkar inte med män som inte vet vad de vill. Orken är så knapp att jag inte ens förmår mig till att engångsligga. Från att ha varit hook-up-kulturens främsta förespråkare har jag börjat virka mig ett eget kyskhetsbälte. Och det finns inget mer avtändande för mig än en man vars största skräck är att göra en kvinna gravid.

Egentligen är det enkelt. Problemen med de otillgängliga männen kan lösa sig av sig självt. Det enda man behöver göra är att uttrycka sina behov och sedan stå fast vid dem. Får man inte det man vill ha så är det bara att gå vidare. Ofta räcker detta också för att de ska komma krypandes tillbaka, men då är förhoppningsvis ens egenvärde återställt och fokus inriktat på ett annat prospekt.

Vid tidpunkten för kosläppet stannar jag kvar i karantänen, jag har ingen lust att delta. Lika lite som jag vill säga till min kompis att det finns en risk att hon kommer dumpa sin corona-kille sen. Att allt kan komma att ändras sen när utbudet återgår till det normala. När det alltid, eller i alla fall kanske, finns någon bättre som väntar på en där på andra sidan pandemin.

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.