Det finns landskap och miljöer som befinner sig på gränsen. Extrem natur, extrema livsförhållanden och livsformer som nästan inte borde kunna existera. Svindlande, också i tanken.
Så framträder Antarktis i franska författaren Marie Darrieussecqs White. I succédebuten Suggestioner (som var en så ovanligt lyckad översättning av titeln Truismes att det bara måste påpekas) från 1996 förvandlades den kvinnliga huvudpersonen till en sugga. Detta med härligt osentimentala medel och språklig exakthet som Darrieussecq förvaltat och exploaterat sedan dess, och som i sin förtätade form just blir suggestiv och poetisk.
Fantomer har förekommit tidigare. Och det "vi" som inleder White tillhör de antarktiska spöken med obegränsad inblick i människors medvetande, som får ersätta den allvetande berättaren: "Inom en omkrets på två tusen kilometer finns inte en människa, ännu, utom tre ryssar som övervintrar på stationen Vostok. Och så vi förstås, men som vad räknas vi?"
Till detta ytterst påtagliga wasteland, befolkat och övervakat av fantomer, är Whiteprojektets deltagare på väg. Edmée Blanco, hjältinnan, kommer sjövägen. Luftvägen, vår mystiske hjälte Peter Tomson. Hans ytterst ansvarstyngda uppgift är att sköta stationens värmepanna.
När de möts är det fyrtio minusgrader, champagneflaskan spricker på längden. Och så får de syn på varann: "Varje foton som lösgör sig från Edmées hölje störtar rakt in i Peters näthinnor för att med det i ljuset inneboende minnet återskapa bilden av honom till henne, Edmée. Och lika ofelbart kastar hennes synnerver om bilden, vänster-höger och hennes hjärnlober rättar till den åt rätt håll, sick-sack, här är Peter."
Ni ser: Agneta Weibels översättning är fantastiskt stram och säker. Och fastän jag gissar att hon våndats över den specifika vokabulären, så har säkert arbetet främst varit njutbart.
För Edmées och Peters del: love at first sight. Men det är en kärlek som behöver tid för att upptäckas, utvecklas. På stationen trängs folk (alla dessa män, och en kvinna) i barackerna, där det i motsats till de ofattbara fyrtio minusgraderna utomhus är torrt och hett. De vardagliga sysslorna sker på kanten mellan liv och död. Någonting olycksbådande i luften. Berättandet är långsamt och makligt, med återblickar i Edmées och Peters liv, och tiden tycks nästan stå stilla. Ständig sol, ljusfenomen, kylan - och oändliga lager kläder. Men så småningom ska dessa skalas av och de älskandes kroppar mötas. Och det mest fascinerande landskapet av alla visar sig vara Edmées fitta - den överträffar allt.
Men fantomerna blir jag inte vän med. Att de lekfullt beskriver sin tisslande och tasslande närvaro, hur de går genom väggar och sådär, kontrasterar allvaret och isoleringen på stationen, och roade säkert författaren. Mig gör det mest irriterad.
Miljön däremot: svindlande, som sagt, och en litterär älskling. Jag tänker på Mary Shelleys Frankenstein, när det stackars missförstådda monstret i slutet av boken försvinner bort över isen, René Barjavels sci fi-roman Tidernas gryning, eller varför inte, en Lotta Lotass.
Och nu vet jag också en annan sak: den extrema miljön utgör en perfekt ram för en kärlekshistoria.
