Huset med utsikt över Rådasjön är sålt. Flytten är gjord. Trettio års samlade möbler, prylar och minnen har stuvats ner i flyttlådor eller slängts på tippen. Att sälja var både lättare och svårare än jag trodde. Lättare för att det trots allt bara handlar om ett mekaniskt arbete som måste göras. Svårare för att en period i livet för alltid är över. Nybyggaranda, småbarnsår, skratt, tårar, framgångar, ångest, misslyckanden, karriär, skilsmässoår, ensamstående mamma-år, avfärd, nystart. Allt det har jag lagt i kartonger och namnat. Men i min hjärna står allt fortfarande kvar som det var. Som om jag när som helst skulle kunna åka dit och kliva in i mitt gamla hem.
När jag drar min rullväska i solen ter sig Göteborg så härligt öppen och välkomnande att jag nästan ångrar mig.
När jag nu kommer till Göteborg gör jag det som gäst. Jag får sova på soffan hos dottern i hennes etta, eller hos sonen. Att anlända till Göteborgs Central är plötsligt något annat. Staden möter mig på ett nytt sätt. Den starkaste upplevelsen när jag har klivit av tåget och lämnar stationsbyggnaden är … närheten. Att staden liksom börjar direkt på andra sidan övergångsstället. Drottningtorget känns nu som en charmigt kaotisk piazza full med folk som är på väg till och från arbeten och liv. Byggstök och avskärmningsplank stör mig inte. De signalerar för mig framtidstro och ambitioner. När jag drar min rullväska i solen ter sig Göteborg så härligt öppen och välkomnande att jag nästan ångrar mig. Annat är det i Stockholm – min nya stad. Där hamnar jag i underjordens trängsel och hets innan jag kommer ut på ett allt annat än välkomnande Sergels Torg. Stockholm är hårdare, kallare, svårare. Än har jag inte alla nycklar och jag känner mig fortfarande inte hemma även om staden är vacker som en saga.
Det är Bokmässa. Jag ska intervjua Viveca Lärn och har just läst ut ”Sladdisen” som handlar om hennes barndom. Här kommer hennes humoristiska, lätt absurda och anekdotiska stil verkligen till sin rätt. Allra mest älskar jag det Göteborg hon beskriver. Jag inser att vi båda väntat tusentals gånger vid femmans hållplats i Bäckeliden och att vi till och med haft samma fröken Inger på Bö förskola, driven av den stränga fröken Grill. Viveca skildrar en stor stad som ändå är liten och nära. Hon beskriver lyckan att få gå på Flickläroverk och siskornas mötesplats på Götaplatsen. Och det är just där – när hon skriver om mötesplatser – som det pingar till inom mig.
För mitt i allt som jag älskar med Göteborg är mötesplatser för kreativa samtal något som staden saknar. Utom – förstås –under Bokmässeveckan. Då finns plötsligt allt det där. Under de dagarna kan författare, läsare, journalister, debattörer, konstnärer, filmare, beslutsfattare, forskare, producenter, präster, föreningar och månglare från olika delar av Sverige och världen tumla runt och krocka i nya konstellationer som kan leda till spännande samtal och nya samarbeten. Om den sortens mötesplats hade funnits även under andra tider på året hade staden haft en annan konstnärlig attraktionskraft och kanske inte åderlåtits på sina kulturprofiler år ut och år in.
Det går inte att blunda för att det är i Stockholm som makten bor och besluten fattas. Det är där kulturinstitutionerna, förlagen, de stora teatrarna, privatteatrarna och media finns. I branscher där folk är helt utlämnade åt projektanställningar och frilansande måste det finnas flera aktörer att hoppa runt emellan för att livet ska gå ihop. Och det måste finnas mötesplatser där man kan träffa andra som arbetar med samma sak för att skapa nya sammanhang. Och då menar jag inte bara andra göteborgare utan också folk från Stockholm, Malmö, Uppsala, Umeå, Karlstad … tja, typ resten av landet.
Göteborgs stad är fantastiskt bra på att underlätta för industrin, näringslivet och idrotten och man bjuder på då och då på gratis kalas och konserter för göteborgarna. Och visst har vi teater, opera och konserthus, men vart ska jag gå om jag vill möta andra journalister, författare och debattörer andra helger än just denna? Jag har absolut ingen aning.
En Bokmässa (och en Filmfestival) om året räcker inte. Kommunen och regionen behöver ta större grepp för att staden inte bara ska förknippas med Volvo, Chalmers, Astra Zeneca, Blåvitt, Frölunda och Sävehof.
Den här helgen bor jag på hotell i min egen stad. Jag kan njuta både av Göteborg och den myllrande mötesplats som Bokmässan är.
Jag ska bara försöka hålla mig från att ta bussen hem och sätta nyckeln i låset på det hus som inte längre är mitt. En tid och ett liv.
I mitt huvud finns det alltid kvar. Älskar Göteborg. Kom igen. Kämpa.
