Min essä i GP Kultur (16/11) om den internfeministiska debatten om transfrågor var främst ett försök att analysera varför diskussionerna verkar vakna till liv just nu. Att jag tog upp just Nina Björk i essän var för att hon ställer viktiga frågor om förståelsen av könsidentitet. Men framförallt ville jag peka på att även om debatten återkommer vid varje backlash är högervågen det viktiga hotet mot feminism och transrättigheter.
När Björk så förra veckan svarade på min artikel, valde hon dock att argumentera för att könsidentitet inte är medfött. Men jag har alltid ansett att synen på könsidentitet som något entydigt och medfött är lika skadlig för transpersoners rättigheter som för kvinnokampen, och av samma anledningar. Medfödda mentala könsskillnader är precis den hänvisning till naturen som patriarkatet alltid använt för att motivera och upprätthålla de könsroller som begränsar, exploaterar och skadar kvinnor och transpersoner – alltså det vi kallar genus.
LÄS MER:Det är genus jag har problem med, inte transpersoner
Medfödda mentala könsskillnader är precis den hänvisning till naturen som patriarkatet alltid använt för att motivera och upprätthålla de könsroller som begränsar, exploaterar och skadar kvinnor och transpersoner – alltså det vi kallar genus.
Tanken att könet sitter i hjärnan innebär dessutom en specifik risk för transpersoners tillgång till vård. I samma stund som det skulle finnas ett mätbart objektivt kriterium för könsidentitet, en specifik neurologisk struktur eller något liknande, skulle transpersoner förlora makten över sin kropp. Det spelar ingen roll om det skulle handla om att mäta neurologiska strukturer eller psykologiskt normerande test. Konsekvensen skulle bli att en läkare kan veta bättre än dig vilket kön din hjärna har.
Könsidentitet kan aldrig vara objektivt mätbart, eftersom det handlar om vad någon vill. Min mardrömsvision är en sci-fi-värld där läkaren efter en allvarlig hjärnskakning berättar för dig att "Du har inga blödningar, men datortomografin visade en manlig könsidentitet, och skulle du vilja ha receptet på testosteron direkt eller kommer vi att behöva tvångsinjicera?"
Könsidentitet kan aldrig vara objektivt mätbart, eftersom det handlar om vad någon vill.
Det kommer aldrig vara varken möjligt eller önskvärt och här tror jag att Nina Björk helt håller med mig. Så vad handlar debatten om då? Jo, om just könsidentitet: ett begrepp som vi båda anser har fått en beklaglig definition i offentligheten. Vi är säkert ense om att begreppet används alldeles för ofta; det är nästan alltid bättre att fråga efter eller skriva "kön". Vi är också båda rörande överens om att det vore konstigt att definiera kön som att det uteslutande handlar om könsidentitet.
Björk uppfattar min syn på könsidentitet som "ovanlig bland förespråkarna för transrörelsens syn på kön" vilket väcker flera frågor. Har transrörelsen bara en syn på kön? Finns det bara en homogen transrörelse? Är jag en förespråkare för den homogena transrörelsens enda syn på kön? Nej, nej och åter nej. Jag är för all del inte en del av någon organiserad rörelse, men varken bland transpersoner jag känner eller aktivister och teoretiker jag brukar läsa, är socialkonstruktivism en kontroversiell åsikt.
LÄS MER:När feminismen marginaliseras vänds attacken inåt
Nina Björk läser Vårdguiden, DSM-V samt kanske också Twitter i jakt på en initierad och seriös diskussion om könsidentitet och blir besviken. Jag förstår henne!
Men det stora tankefelet som Nina Björk gör är att blanda ihop nivåer. Min jämförelse mellan sexualitet och könsidentitet håller inte, tycker Björk, för "om begreppet könsidentitet går att översätta till genus så är det någonting värt att bekämpa". Naturligtvis har hon rätt i att genus är ett problem. Tur då att könsidentitet inte är samma sak som genus. Könsidentitet är inte heller lika med kön, vilket Björk dock utgår från när hon kritiserar Vårdguidens definition. Det jag inte förstår är varför Nina Björk letar efter en feministisk och radikal diskussion om begreppet könsidentitet på ställen som Vårdguidens hemsida och en statlig utredning om transpersoners levnadsvillkor.
Tur då att könsidentitet inte är samma sak som genus. Könsidentitet är inte heller lika med kön, vilket Björk dock utgår från när hon kritiserar Vårdguidens definition.
Björk menar att det är konservativt att som Vårdguiden beskriva könsidentitet som det kön man känner sig som, och det är fel att som utredningen ”Transpersoner i Sverige” kalla det en ”inre upplevelse av att vara" man eller kvinna eller något annat. Det verkar nästan som om Nina Björk har något emot alla mentala processer, så länge de förklarar varför transpersoner vill transitionera? Hur ska vi ställa oss till "vill"? För jag tror att könsidentitet, om det nu finns något sådant, alltid bottnar i en vilja, ett slags begär.
Kan vi hitta en slags minimalistisk definition, befriad från både metafysik och neurologi, som låter oss ta diskussionen vidare? Då skulle vi kunna diskutera varför det finns, på vilket sätt, vad det betyder för vår fortsatta kamp mot patriarkatet, och om det kommer försvinna i ett jämlikare samhälle? Kan man se könsidentitet som en fiktion, eller en metafor, en social konstruktion eller bara ett sätt att beskriva vad man vill?
Det är en svår diskussion med många fallgropar, men jag vill föreslå en definition här och nu: könsidentitet är det namn vi sätter på det som får oss att vilja eller att inte vilja transitionera. Det är inte beteende, det är inte könsroll, det handlar om hur man vill leva med kroppen i världen. Varken mer eller mindre.
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
