Göran Lambertz lutar sig bakåt i sin besökssoffa. Han knäpper händerna över knäet, riktar blicken uppåt. Han ser nöjd ut. Under de kommande tre åren ska justitiekansler Lambertz utreda den svenska tryck- och yttrandefriheten. Redan i februari nästa år måste han vara klar med den första delen i utredningen. Att det är så bråttom beror på att regeringen tror och hoppas att Lambertz ska komma med förslag på förändringar av den svenska grundlagen. Och ska man förändra grundlagen krävs två riksdagsbeslut på varsin sida om ett riksdagsval. Anledningen är enkel: grundlagar är inte som vilka lagar som helst, de ska vårdas med större ömhet och respekt. Men Lambertz är inte rädd. Han förklarar att han "varit med och lagstiftat i många år och vet att man kan få det som man vill ha det".
Och Lambertz vet hur han vill ha det. Han vill införa ett starkare skydd för den enskilde - inga paparazzifotografer som kan hänga hack i häl på landets kändisar längre - vilket låter oantastligt men kan innebära stora förändringar för landets medier. Han vill göra om den svenska grundlagen genom att slå ihop yttrandefrihetsgrundlagen med tryckfrihetsförordningen, fyra grundlagar ska bli tre. Justitiekanslern är övertygad om att dagens grundlagar är föråldrade och måste förändras för att bättre svara mot de krav det digitaliserade medielandskapet ställer.
Har han rätt? Tveksamt.
Det originella är att JK redan i dag vet vad han vill och vilken linje han kommer att driva i alla dessa frågor. Originellt därför att det knappast inträffat tidigare att en av regeringen utsedd utredare redan på förhand vet vilka förslag han kommer att lägga fram. Ja, justitiekanslern säger inte riktigt så men hans resonemang kan knappast missförstås. "Det här ska gå att göra, det går alltid att få till en lag som man vill ha."
Det går att förstå leendet på JK:s läppar. För en jurist som vill göra avtryck, som har en god retorisk förmåga, som kan lagboken på sina fem fingrar kan det knappast finnas ett mer inspirerande uppdrag än att ge sig i närkamp med den svenska konstitutionen. Och när dessutom de politiker som ska erbjuda motstånd har små kunskaper i ämnet (mer om det på måndag) öppnar sig plötsligt möjligheter att genomdriva stora förändringar på kort tid.
Att justitiekanslern vill förändra torde knappast komma som en överraskning för den som följt debatten om den svenska tryck- och yttrandefriheten. Göran Lambertz har under flera år varit en av de mest profilerade debattörerna i de frågor han nu ska utreda. Själv blev han överraskad över att han fick uppdraget. Samtidigt konstaterar han att det inte finns så många att välja på när de här frågorna ska granskas. "Sten Heckscher och någon mer tackade nej och tja ... då gick frågan till mig."
Den svenska tryckfriheten har stolta anor. Sedan 1766 har den varit en av grundbultarna i det svenska samhället även om den vid flera tillfällen pressats hårt. Till exempel under andra världskriget då åtskilliga redaktörer utsattes för och böjde sig för politiska påtryckningar. De negativa erfarenheterna från kriget ledde fram till en omfattande diskussion och krav på ett tydligare skydd för tryckfriheten, något som blev verklighet 1949 då en ny tryckfrihetsförordning föddes. I början av 90-talet förstärktes skyddet för yttrandefriheten ytterligare genom yttrandefrihetsgrundlagen, en lag primärt skapad för att säkerställa friheten i tv, radio samt på skivor och videor.
Men dagens medielandskap ser annorlunda ut jämfört med hur det såg ut för bara tio år sedan. I dag är det möjligt att nå några miljarder läsare via webben utan andra investeringskostnader än dator och bredband. Men hur skyddar man exempelvis de bloggare som bidrar till det mångröstade samtal som är varje demokratiskt samhälles själva livsnerv? Hur ser man till att den som vill lämna information till någon som publicerar sig digitalt omfattas av samma skydd som den som lämnar information till traditionella medier. Kort sagt: går det att skapa ett skydd där det inte spelar någon roll om ett yttrande är tryckt på en papperssida eller framfört elektroniskt? Det är om det allting handlar.
För fem år sedan bestämde sig den dåvarande socialdemokratiska regeringen för att titta närmare på frågan. En tryck- och yttrandefrihetsberedning drogs igång med avsikt att bland annat fundera runt teknikutveckling och yttrandefrihet. I november 2006 lämnades ett delbetänkande, tre olika modeller för en ny grundlag presenterades. I ett av förslagen skrotades till exempel både tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen och ersattes av några formuleringar i regeringsformen. I dag får alla något besvärat över sig när betänkandet kommer på tal. Göran Lambertz säger att "det blev ju inte bra". Konstitutionsutskottets ordförande, socialdemokraten Berit Andnor, konstaterar att "det inte blev riktigt som vi tänkt oss". Andra bara skakar på huvudet. De remissinstanser som kopplades in kapade förslagen någonstans strax ovanför tårna. Betänkandet var illa tänkt och illa argumenterat.
Och då hade man ju kunnat tro att det inte fanns så mycket mer att utreda. Tvärtom. Den borgerliga regeringen tog vid där den socialdemokratiska regeringen slutade. Vid regeringssammanträdet den 17 april i år klubbades nya direktiv som bland annat säger att beredningen ska "lämna de förslag till grundlagsändringar som den finner motiverade". Några dagar senare kopplades Göran Lambertz in. Någon tvekan om att ett förslag till en ny grundlag kommer att levereras kan knappast råda.
- Jag kommer att se till att det blir så. Visst, jag ska undersöka och presentera de svårigheter som kan finnas men det kommer att bli ett sådant förslag.
Det finns flera skäl att vara tveksam till det som håller på att hända. Det uppenbara är självklart valet av utredare. Oavsett om justitiekanslern är en av landets mest erfarna jurister, vilket han är, och oavsett om han är mer förtrogen med publicistiska subtiliteter än de flesta kan det knappast vara särskilt begåvat att sätta en så viktig utredning i händerna på någon som redan i förväg bestämt sig för vilka förslag som ska lämnas.
Det är också lätt att stämma in i den kritik som exempelvis författaren Anders R Olsson fört fram, nämligen att om alla yttranden ska ha samma skydd finns en risk att man försvagar skyddet för de yttranden som har starkast skydd i dag, alltså de yttranden där det finns en ansvarig utgivare. Priset för teknikoberoende skulle i så fall bli ett svagare skydd för tryckta medier. En annan riskfaktor är EU. Kommer EU ge Sverige de undantag som krävs om vi ändrar i den svenska konstitutionen? Göran Lambertz är osäker eftersom ny och gammal konstitution är två helt olika saker och säger att "vi måste försäkra oss om att det går så att vi inte springer på några hinder där". Men hans bedömning är att det blir ett okej från Bryssel, eftersom "de är kloka därnere, det har de alltid varit".
En av de viktigaste ingredienserna i den svenska tryckfriheten är ensamansvaret. Det är bara den ansvarige utgivaren som kan ställas till svars för de yttranden som fälls i exempelvis en tidning. Men det kräver att den ansvarige utgivaren har möjlighet att granska det tryckta eller sända som han eller hon ska ta ansvar för i förväg, alltså måste det fixeras på något sätt. Det kräver i sin tur någon form av teknik vilket gör det paradoxalt att tänka sig en lag som är helt oberoende av teknik. En invändning den slaktade utredningen också reste.
Dessutom, och kanske viktigast av allt, är det rimligt att fundera över hur stort problemet egentligen är? Redan i dag är det möjligt för exempelvis en bloggare att ansöka om ett utgivningsbevis, ett bevis som bland annat sätter personuppgiftslagen (PUL) ur spel, som gör att myndigheter inte får förhandsgranska materialet och som kopplar på meddelarskyddet.
Göran Lambertz tror att det handlar om "10-20 fall om året" när det är oklart om tryckfrihetsförordningen gäller. Lambertz paradexempel är när någon hade hissat en flagga med ett hakkors på men där det inte gick att få fram hur hakkorset hade fästs på flaggan. Själva trycktekniken alltså. Resultatet blev att ingen kunde åtalas eftersom det var oklart om den hissade flaggan skulle sorteras in under tryckfrihetsförordningen eller inte. Ett bättre exempel på en mossig lagstiftning går knappast att få, enligt Lambertz och hans trosfränder.
- Det är inte genomtänkt utifrån dagens verklighet, jag tror att alla egentligen förstår det.
Frågan är om de 10-20 tämligen perifera fallen om året utgör ett tillräckligt starkt skäl för att börja fingra på grundläggande principer. Rätt lite talar för det.
