Julen för mig handlar numera om att ta två steg tillbaka. Länge var jag en pådrivare. Likt en målsökande robot doppad i glögg och glitter hade jag siktet inställt på den perfekt formade granen, handstöpta ljus, den egna senapssillen och inte minst skinkskivor som med nyvässad, fransk kökskniv skulle skäras tunt som vinylsinglar och serveras med Edvins senap.
Såklart jobbigt både för mig själv och den närmaste omgivningen. Så nu har jag bestämt mig för att downsizea julen, eller kanske framförallt mina förväntningar på den. Julfirandet ska vara att kliva åt sidan och dela med mig av utrymmet. Och det handlar inte bara om de konkreta saker jag berättat om, utan mer om att lägga föreställningar och förutfattade meningar åt sidan.
Julen, om jag lyckas mota undan stressen och verkligen landa i den, ska vara en frizon. En plats där det där som ligger och skaver i vardagen och som kan handla om allt från relationer till jobb och rutiner inte släpps in. Jag kan klara det, bara skinkskivorna inte blir för tjocka.
