En svindlande upplevelse. Magnus Haglund konstaterar att man inte behöver vara det minsta religiös för att gripas av kraften i Bachs juloratorium och Händels Messias.
En svindlande upplevelse. Magnus Haglund konstaterar att man inte behöver vara det minsta religiös för att gripas av kraften i Bachs juloratorium och Händels Messias. Bild: Foto: Thomas Johansson

Julkonserter långt från rutinmässig skönhet

Bachs juloratorium och Händels Messias hör julen till. Men hur är det att höra verken två dagar efter varandra? Magnus Haglund går på två konserter i Göteborg och blir upplyft.

ANNONS
|

Det är något förunderligt med hur Bachs Juloratorium och Händels Messias väcker jubelkänslor, inte minst när musiken möter publiken i kyrkor och konsertsalar vid jultid. Det har med bekräftelse och igenkänning att göra, men också med en längtan efter det gudomliga och genomlysta. I dessa båda verk kommer häpnaden inför skapelsens mysterium till uttryck på det mest direkta och osökta vis. Man behöver inte vara det minsta religiös för att gripas.

Att under loppet av två dagar få höra förstklassiga framföranden av de båda verken är i sig en svindlande upplevelse.

Att under loppet av två dagar få höra förstklassiga framföranden av de båda verken är i sig en svindlande upplevelse. Det blir en intensifiering och något av ett lyckorus. Först Juloratoriet med Göteborg Baroque i Tyska kyrkan på onsdagen och dagen därpå Symfonikernas version av Messias i Göteborgs konserthus.

ANNONS

Det rör sig inte om vilka tolkningar som helst. De båda dirigenterna Magnus Kjellson som leder ensemblen Göteborg Baroque och Nathalie Stutzmann som håller samman solister, kör och orkester i Händelframförandet, har bägge en sällsynt förmåga att levandegöra det konstnärliga uttrycket. Det blir i flera bemärkelser en ny Bach och en ny Händel.

Här handlar det ju om verk som är välbekanta för många. Resultatet när de framförs blir ofta en sorts rutinmässig skönhet och en retorik som stryker under det förväntade. Men Kjellson och Stutzmann går den rakt motsatta vägen. De utgår från den lågmälda kärnan och bemödar sig om en levande rytmkänsla, också i de mest finstilta detaljer. Just därför blir de jublande uttrycken och känsloexplosionerna desto starkare, när de väl kommer.

Det finns i båda fallen en imponerande stillhet och just därigenom kan tonerna röra sig så där fritt och obundet. Det är fantastiskt att vara med om.

På så vis uppstår korrespondenser mellan altarian i Juloratoriets andra del, ”Vederkvick dig, känn glädje över att vi gläder oss i vårt hjärta!”, som tolkas på ett förbluffande vis av Amanda Flodin, och den sinnesutvidgande duetten mellan barytonsolisten Leon Kosavic och trumpetaren Per Ivarsson i Messias tredje del, som avslutas med frasen ”och vi skall förvandlas”. Här talar musiken på ett omedelbart vis, från hjärta till hjärta. Det finns i båda fallen en imponerande stillhet och just därigenom kan tonerna röra sig så där fritt och obundet. Det är fantastiskt att vara med om.

ANNONS

Det är ju så med den klassiska musiktraditionen att den i hög grad är beroende av tolkningar som skapar en rörlig dialog med det förflutna, där de enskilda fraserna fylls med ny mening. Det är precis det som sker här, och den levande precision som exempelvis utmärker körinsatserna i Messias, med Göteborgs Symfoniska kör i toppform, får musiken att tala rätt genom seklerna. Med Göteborg Baroque är det därtill så att barockestetiken träder fram som en genuin läsakt. Grundtexten tas fram och vi läser den tillsammans. Det är vi som förvandlas.

ANNONS