Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Berättelsen om Judith Krantz är en framgångssaga så tjusig, men också plötslig och absolut, att den förefaller vara skriven av henne själv. Bild: CRAIG T. MATHEW

Judith Krantz skrev fram en känsla av möjlighet

I söndags gick författaren Judith Krantz bort, 91 år gammal. Kajsa Bergström Feiff om hennes böcker som lämnade en berusande känsla av möjligheter. För i Krantz världar var det inte prinsen, utan hela kungariket, som var prinsessans mål

När jag får ett sms om att Judith Krantz har dött är jag på en liten grusväg strax utanför Bollebygd, inte många mil från den gård där jag under tidigt nittiotal slukade hennes böcker om och om igen för att glömma mina finnar, mina glasögon och min tonåriga tristess. Jag stannar bilen för att ta en cigarett – Judith Krantz var den sortens stjärna – rolig, rik, tjusig, okuvlig – som förtjänar en tribut av något slag. Men jag hittar ing­et annat än ett tuggummi och tuggar det med något slags försök till högtidlighet, medan jag googlar henne efter att ha insett att jag visserligen med viss känsla för detaljer skulle kunna återge romanerna ”Jag tar Manhattan”, ”Scruples” eller ”Mistrals dotter” från pärm till pärm, men endast har en luddig uppfattning om författarens egen historia.

Jag blir inte besviken. Berättelsen om Judith Krantz är en framgångssaga så tjusig, men också plötslig och absolut, att den förefaller vara skriven av henne själv. Med några glamourösa år i bland annat Paris modevärld, ett äktenskap med filmproducenten Steve Krantz, två söner och många år som frilansskribent för diverse månadsmagasin i bagaget, skrev hon 51 år gammal sin första roman, ”Scruples” om den unga vackra änkan och före detta fula ankungen Billy Winthrop som grundar ett affärsimperium. Enligt sig själv för att bevisa för sin man att hon visst inte var någon född historieberättare.

LÄS MER: Författaren Judith Krantz är död

Men boken blev inte bara utgiven, utan toppade New York Times bestsellerlista och nästa titel ­– ”Prinsessan Daisy” – hade redan innan den publicerades gjort sin författare 5 miljoner dollar rikare. En stjärna var född, och Judith Krantz skrev efter de två första ytterligare åtta romaner, alla bästsäljare.

Ditt liv är en hög med klossar, verkade Judith Krantz säga, och med den kan du bygga precis vad du vill!

En berättelse som speglas i Judith Krantz egna böcker är att man aldrig ska luras att tro att det är prinsen som är prinsessans mål, det är kungariket. Hela. När hon skickade ut sina hjältinnor, Billy, Maxi, Fauve och deras systrar ut i världen för att vinna sina kungariken på egen hand, och pröva ut ordentliga uppsättningar prinsar innan de fastnade för en, var de beväpnade med humor, charm, kreditkort och oändligt långa ben.

Med samtida feministiska glasögon lämnar böckerna otvivelaktigt en hel del kvar att önska – inte minst är i princip alla rika, smala och vita – men inte mycket jag läst varken tidigare eller senare i mitt liv har lämnat mig med samma berusande känsla av möjligheter. Ditt liv är en hög med klossar, verkade Judith Krantz säga, och med den kan du bygga precis vad du vill!

Och jo, visst är det en monumental osanning att väva trådar av längtan kring. Men är det inte ibland just det en riktigt bra saga faktiskt är? En sagolik osanning som åtminstone tillfälligt kan bota både finnar, närsynthet och tonårig tristess.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.