Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/2

Anita Goldman: Judarna är också värda ett eget land

Författaren Anita Goldman är kritisk mot Bernt Hermele som i ett debattinlägg i GP Kultur kallat Israel för kolonialister: Det är grovt, okänsligt och ahistoriskt att bunta ihop judarna som drog till Palestina för att bygga ett eget land med Belgiens övergrepp i Kongo.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

”Varför är denna natt olik alla andra nätter” är frågan som ställs av det yngsta barnet på Sederkvällen som inleder den judiska helgen Pesach, som firas till minnet av uttåget ur Egypten, från slaveri till frihet. Under den pedagogiskt upplagda rituella måltiden förtydligar man för barnet att det finns olika sätt att ställa frågan, att det finns fyra slags barn: Det kloka, det enfaldiga, det som inte förstår att fråga och det elaka.

Den sistnämnde brukar alltid väcka diskussioner hos moderna judiska familjer, elaka barn existerar ju inte, möjligtvis har några hamnat fel i livet. Vad är det då som gör det elaka barnen elakt enligt den gamla traditionella texten? Jo, han frågar: Vad betyder detta bruk för er? Han säger inte jag, inte oss, han ställer sig utanför gemenskapen och därmed en av judendomens grundprinciper. Domen mot ett sådant förhållningssätt blir hårt: Om han varit där, i Egypten, så hade han inte blivit räddad.

LÄS MER: Det är som vilken kolonial erövring som helst

När jag läser Bernt Hermeles text här GP:s kultursida den 21 maj påminns jag om det elaka barnet. Det som ställt sig utanför den judiska gemenskapen. Det som bakar ihop judar som drog till Palestina för att bygga ett nationalhem och samtidigt bygga en ny slags jude – ”vi kom för att bygga och bli uppbyggda av landet” , löd en av pionjärsångerna – med belgarna i Kongo, britterna i Indien, boerna i Syfafrika.

I Hermeles historieskrivning förvandlas samtliga invandrande judar till ”vita européer” På detta sätt kan de skrivas in i den koloniala dikotomin; de onda mot de goda, de vita mot de färgade/svarta; Jeminitiska judar med långa sidolockar, marockanska judar från Atlasbergen, ur fattiga polska och ryska judiska ungdomar som flytt de efterblivna shtetl-samhällena där de under århundraden levt som andra klassens medborgare och förföljts, ungerska judar som försökt operera tillbaka sin förhud för att bli accepterade av de kristna pilkorsarna – alla dras de över en kam: ”vita europeer”. Snart skall de utsättas för den grövsta rasismen i mänsklighetens historia, förintas för att inte rasmässigt besmutsa det vita Europa. Men i Hermeles värld är de lika goda kålsupare som kung Leopolds soldater.

Kamrat Hermele, så mycket antisemitism som jag mött i den svenska ytterlighetsvänstern, har jag aldrig mött, förr eller senare, i mitt liv.

För detta grova, okänsliga och ahistoriska påhitt blir Hermele klappad på axeln i flödet på sociala medier, där upprördheten över de senaste våldsutbrottet i Israel-Palestina inte vet några gränser. Till skillnad från barnen i Sederkvällens berättelse, kommer dock Hermele att bli räddad: om han skulle känna sig hotad kan han alltid som jude söka skydd i Israel. Där nagelfars inte hans åsikter. Alla judar får komma med, även de elaka. Och det är förstås hemskt rasistiskt och dumt. Svenska judar kan ju absolut lita på medlemmarna av den svenska Palestina-rörelsen. De är tvättäkta antirasister och kommer alltid att stå upp för våra mänskliga rättigheter. Alla, med ett undantag; ett eget nationalhem är samerna, kurderna, palestinierna värda. Men inte judarna.

LÄS MER: Vi måste kunna prata om vänsterns antisemitism

Jag vill inte spekulera i Hermeles inre värld eller bevekelsegrunder för att publicera ett sådant grovt angrepp på den judiska statens existensberättigande. Däremot vill jag peka på att han villigt spelar sin roll i den dramaturgi som vid varje upphettning av konflikten i Israel-Palestina lägger sitt förutsägbara raster på det som skall föreställa ett offentligt samtal. En – gärna offentlig känd — jude som attackerar Israel är en standardkaraktär. Enligt den icke uttalade rasismens logik är han på något vis mer trovärdig än en ”riktig” svensk eller en palestinier. Ja, jag tvivlar på att Göteborgs-Posten skulle publicerat denna gamla anti-israeliska skåpmat om det inte varit för att Hermele är jude, till och med en jude som intervjuat Förintelseöverlevanden. Det anses, enligt dramaturgin, ge hans rollgestalt trovärdighet och auktoritet.

Jag minns när jag som mycket ung deltog i extremvänsterns tidningsförsäljning på gator och torg. När rubrikerna svartnade över Israel, så pushade ”kamraterna” fram mig mot den allmänhet som ifrågasatta narrativet: ”Här är kamrat Goldman, hon är jude, så det så”.

Jag minns klumpen i magen, jag minns hur jag fann ursäkter för att aldrig gå med i anti-israeliska demonstrationer. Jag minns och skäms.

Jag ångrar en hel del i mitt liv, detta kanske mer än annat skamligt. Jag utnyttjades och sålde min själ. Och kamrat Hermele, så mycket antisemitism som jag mött i den svenska ytterlighetsvänstern, har jag aldrig mött, förr eller senare, i mitt liv.

Hermeles, vänsterns och medias låga förväntningar på palestinierna i detta avseende är ett uttryck för omvänd rasism.

På sociala medier är Hermele nu dessutom upprörd över att palestinier inte får utrymme i svensk media. Men för dem finns inte en parallell dramaturgi, de förväntas inte nagelfara den egna sidan, inte skriva kritiskt mot Hamas som använder sitt eget folk som levande sköldar och de miljardtals dollar de fått från Qatar till att bygga tunnlar och raketer istället för att befrämja det egna folkets välfärd. Inte heller förväntas de skärskåda den brutala förföljelsen av oliktänkande, av homosexuella och av kvinnors fria val i det egna samhället.

De förväntas endast anklaga sionisterna och detta är ju förutsägbart och ointressant för den mediala dramaturgin. Hermeles, vänsterns och medias låga förväntningar på palestinierna i detta avseende är ett uttryck för omvänd rasism. Judarna är mer självkritiska och reflekterande, hoppar snabbt och välformulerat på åsiktståget. Redaktören gnuggar nu händerna över att skribenten Goldman (jude!) gett sig in i leken. Palestinierna är glömda, de har sin Hermele. Det finns alltid en sådan, varje gång konflikten hettar upp. Inget är nytt under solen. Kommer från Predikaren. Skrevs av en jude.

Om skribenten:

Anita Goldman är författare och har levt i Jerusalem i 20 år.

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.