Journalistik är mer än att granska kvitton

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

Om jag var en lydig liten mediekonsument skulle jag inte förstöra den trevliga stämningen. Vi har haft en sommar full av avslöjanden om en urspårad festkultur hos den ena myndigheten efter den andra, vi har fått se en generaldirektör få sparken och en näringsminister som snubblat på sina egna fötter när hon försökte markera mot slöseriet. Vad mer kunde man begära? Jag vet att jag ska bli upprörd, att jag förväntas blogga och fikarumsgnälla så saliven stänker, men fullt så lydig har jag aldrig varit. Har vi fått en ny ämbetsmannaadel är det inte deras festande (gå på Grand – och beställa Pripps Blå?) jag skulle vilja läsa reportage om. Utan deras makt.

ANNONS

”Dagens Nyheter har Sveriges mest välinformerade läsare” skrev reportern Mattias Carlsson när han summerade sommarens avslöjanden (DN 1/9). Kanske det, men i hans första artikel om att Tillväxtverket festat upp 428 000 på Grand Hotel (30/7) stod det inte ens hur mycket pengar tillväxtverkarna hade makt över. Att det handlade om 3,4 miljarder fick jag leta upp själv. Det var tydligen en oviktig detalj. De 16,5 miljoner som de har bränt på fester och internutbildning utgör 0,4 procent av 3,4 miljarder – vart har de övriga 99,6 procenten gått? Den storyn har jag inte fått läsa. Jag ska vara tacksam och hetsa upp mig över en chokladprovning för 7 000 spänn medan jag förblir totalt okunnig om vad Tillväxtverket gör. Vad som stod på menyn den där kvällen på Grand var däremot viktigt att informera mig om. Ankbröst, minsann!

Om momsreglerna för personalfester är de enda föreskrifter som Säpo tycker sig ha rätt att bryta mot kan vi sova lugnt. Då har vi förmodligen världens anständigaste säkerhetspolis. Hur anständiga Säpo isjälva verket är kan vi inte veta förrän vi har hela bilden.

Hela bilden har vi fortfarande inte fått, varken av Säpos eller Tillväxtverkets verksamhet, däremot har den helbild som fyllde DN:s förstasida den 20 juni etsat sig fast i mitt minne. Då var det AP-fondernas tur att granskas. AP-fonderna förvaltar ”800 miljarder kronor av våra pensioner”, sades det, men om de handskas ansvarsfullt eller ansvarslöst med de där miljarderna fick vi inte veta. På förstasidan satt istället ett foto av en lagerhylla full med alkohol som de köpt för våra pengar. Jag räknade flaskorna: det var säkert vin och öl för ett par tusen!

ANNONS

En demokrati kan inte fungera utan informerade medborgare, sägs det. Den som fått insikt om missförhållanden och maktmissbruk har goda skäl att vara upprörd, men kvittojournalistik av det här slaget går direkt på en annan sorts upprördhet: POLITIKER drack STARKÖL för DINA SKATTEPENGAR!

Resultatet blir en okunnig upprördhet som förstärker sig själv: ju okunnigare jag är, desto mer magsur blir min upprördhet. Om tidningarna matar mig med sådant och jag sedan går och röstar på en populistisk politiker som lovar göra slut på etablissemangets lyxliv (fast det enda han drömmer om är att själv tillhöra en korrumperad elit), då betraktar samma tidningar mig som ett oförklarligt samhällsfenomen. Var kommer allt detta okunniga, underklassiga hat ifrån, frågar de sig storögt.

Felet med kvittojournalistiken är att den låter makthavarna komma alldeles för billigt undan. Om journalisterna granskade ämbetsverkens maktutövning med samma iver som deras representationskvitton är jag övertygad om att de skulle hitta ännu saftigare skandaler att sätta på löpsedeln.

När Maciej Zaremba skrev om Skogsstyrelsen i DN i våras var det Skogsstyrelsens makt som var huvudsaken, inte dess restaurangnotor, fast dess tjänstemän säkert åt och drack lite på skattebetalarnas bekostnad mellan avverkningsbesluten. Hade han nöjt sig med grävjobbet ”Skogsstyrelsen har druckit vin för dina skattepengar” hade jag fortfarande varit okunnig om hur vår skog förvaltas.

ANNONS

Eller är det verkligen så illa att våra politiker och tjänstemän har övergått till att betrakta produktion av restaurangkvitton och reseräkningar som sin huvudsakliga uppgift? I så fall kunde det vara dags att granska Carl Bildt.

ANNONS