Johnny Depp befinner sig just nu i en sårig förtalsrättegång mot sin ex-hustru Amber Heard.
Johnny Depp befinner sig just nu i en sårig förtalsrättegång mot sin ex-hustru Amber Heard. Bild: Jim Lo Scalzo

Johnny Depp kan inte förlora – ens om han förlorar

Myten om den trulige rockmannen gör honom immun mot allt. Oavsett vad han gjort kommer han ändå undan med att förstärka myten om sig själv. Det menar GP:s kulturkrönikör Anna Björklund.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS

Årets mest omtalade tv-serie är producerad och distribuerad av de amerikanska domstolarna. Rättegången mellan Johnny Depp och hans unga exfru Amber Heard livesänds fyra dagar i veckan, sju timmar per dag, till nätverkens stora lycka. Det dionysiska dramat innehåller, förutom hundratals miljoner dollar, precis rätt mängd våld, missbruk och psykisk ohälsa. Juryn och domaren är, som i många samtida rättsprocesser, förstärkta av miljontals dömande tittare.

Rättsdramat är på Depps initiativ. Hans stämningsansökan var den som kom in först, och efter lite grävande hittar jag att Heard faktiskt till och med ansökt om en sluten rättegång, vilket hon i allra högsta grad nekats. Historierna som Heard läckte om hans destruktivitet och svinighet har skadat hans rykte, hävdar han, han vill nu rentvås offentligt. Trots att det innebär att jag inte kommer kunna se Depp igen utan att tänka på fotot av hans frukost – fyra linor kokain, ett vattenglas whiskey, en döskallemärkt monogrammerad pillerdosa och en nybränd Keith Richards-cd.

ANNONS

Att unga, fattiga och strävande personer i Hollywood går med på att göra porr går att förstå, men varför vill Johnny Depp – snart sextio, stenrik och känd för att bo på en privat ö och undvika kontakt med människor i allmänhet och media i synnerhet – göra såhär snaskig underhållning?

Depps närstudier av rockstjärnor och manliga konstnärer under 1900-talet berättar samma historia, ett medialt spel riggat till de snälla och tråkigas nackdel.

Johnny Depps konstnärliga ideal är väldigt specifika. Han är själv snart gammal men hans smak är ännu äldre, han imiterar inte bara Richards kladdiga kajal utan sjunger covers på Bob Dylans sextiotalshits. Han hann göra film med beatpoeten Allen Ginsberg, har fotats framför Jack Kerouacs grav och har ett band ihop med Alice Cooper.

Nu har vi under rättegången fått se bilder på Johnny som somnat med ett paket glass rinnande över skrevet och hört honom berätta om när han låser in sig i badrummet för att undvika sin flickväns raseriutbrott. Likväl är han en av de få av en utrotningshotad art som han själv dyrkar – de hänsynslösa och destruktiva killarna som kommer undan med det. Den pinsamma, sunkiga rättegången är på det sättet hans möjlighet att mäta sig med sina depraverade idoler, att bli den sista magnetiska 1900-talsmannen.

Merparten av Johnny Depps förmögenhet kommer från hans prisbelönta roll i barnfilmerna ”Pirates of the Caribbean”. Jag var tolv när jag blev råkär i den egoistiske, försupne och slarvige piraten Jack Sparrow, som hade ett självförtroende som aldrig matchade hans prestationer. Han förlitade sig på tur och vann på något sätt ändå, var ohederlig och irriterande men ändå den vi, allihop i hela världen, ville ha.

ANNONS

Depps närstudier av rockstjärnor och manliga konstnärer under 1900-talet berättar samma historia, ett medialt spel riggat till de snälla och tråkigas nackdel. Han gestaltade en typ av man som tjejernas regler inte kan rå på, och som därför blir ouppnåelig för dem och alla killars hjälte. Att han inte verkar ha något emot att rättegången sänds trots att alla – för båda parter – hemska historier kommer ut spelar på detta faktum, att den här sortens man liksom inte riktigt kan förlora. Ens om han blir skyldig 100 miljoner dollar.

Detsamma gäller inte för Amber Heard, en orättvisa som upprör många av de kvinnliga (ibland lite för) engagerade i fallet. Den roll hon valt är nästan lika daterad som hans, ung och oskuldsfull – på gränsen till dum. Att det krävs både intelligens, agens och självförtroende för att hamna i den här sortens krig försöker hon tvinga de miljontals tittarna att inte låtsas om. I denna uråldriga rond av tjejerna mot killarna har hon därför ett evigt underläge, oavsett vad hon utsatts för. Den som spelar ner sin dygdighet är nämligen charmigare än den som spelar upp den.

Läs mer av Anna Björklund:

LÄS MER:Ingen ska behöva ta på sina barn färgglada clownkläder

LÄS MER:Snygghet går inte att lagstifta bort

LÄS MER:Jag äcklas av alla perfekta bågar och tråkiga manus

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS