Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/3

John Lundvik – en välförtjänt segrare

Publiken talade. Juryn höll med. Till slut tvingades även Jon Henriks ren att buga för överlägsne John Lundvik, konstaterar GP:s Jan Andersson.

Det är inte alltid som publiken har rätt. Det är inte alltid som jag har rätt. Därför känns det bra när vi alla kan skriva under på att ”rätt låt vann”. Så har det inte alltid varit, det ska gudarna veta, men den här gången såg John Lundvik till att bitarna föll på plats.

När jag satte mig på tåget mot Stockholm var det med en känsla av att vara på väg mot det bästa och jämnaste finalfältet på flera år. Inte för att jag är så förtjust i alla bidragen, men för att det är så underbart skönt att få slippa stångas med Samir & Viktor, Rolandz eller Edward Blom och hans tramsiga plastgaffel. För även om Melodifestivalen såklart ska vara ett program som kan bära sin egen tyngd och motivera sex direktsända lördagar, så är det också en tävling. Ett EM-kval. Ett första steg mot något större.

Skönt då att årets final bjöd på tolv bidrag som tog sig själva och publiken på allvar, som lovade att inte skämma ut oss i Tel Aviv. Däremot insåg jag strax före Katrineholm att särskilt jämnt skulle det nog inte bli, att det snarare var den mest lättippade finalen sedan Måns Z körde över allt motstånd. Och så blev det. Det handlade bara om ett bidrag, en låt, en artist. Till slut tvingades även Jon Henriks ren att buga för överlägsne John Lundvik.

John Lundvik har den stabilaste sångrösten i hela startfältet och har inte missat en ton under de tio gånger jag sett honom framföra sitt bidrag.

Förra året förlorade han mot kvällens öppningsakt Piff Ingrosso & Puff Sandman, men den här gången gick det inte att stoppa den säkre sångaren. Hur skulle det gå till förresten? John Lundvik har den stabilaste sångrösten i hela startfältet och har hittills inte missat en ton. Han har också den charmigaste kören i The Mamas och viktigast av allt – den bästa låten! Vi är inte bortskämda med gospelsånger i Melodifestivalen och John Lundviks succé borde öppna för fler sådana bidrag i framtiden.

För givetvis kommer det att gå bra för honom i Tel Aviv, det är jag helt övertygad om. Vi har nämligen börjat steppa upp rejält i Eurovision. För tio-tolv år sedan slutade Sverige på plats 18, 18 och 21, innan vi helt missade finalen i Oslo 2010. Därefter har vi vunnit tävlingen två gånger, blivit trea två gånger och slutat femma två gånger. Det är ett grymt facit som inget annat land ens kommer i närheten av.

Och det finns såklart fler bidrag att se upp med redan i Sveriges semifinal 16 maj.

Som för att understryka vår dominans kommer Lundvik dessutom att vara dubbelt aktuell. Först och främst som svensk segerkandidat med ”Too late for love” men också som låtskrivare för det engelska bidraget ”Bigger than us”. Och det finns såklart fler bidrag att se upp med redan i Sveriges semifinal 16 maj.

Ryssland ställer upp med bekantingen Sergej Lazarev och Holland har bytt sin trötta country mot en läcker neosoulballad. I finalen lär vi också stöta på Grekland, som skickar ett jättefint bidrag, och såklart galningarna från Island som lyckas förena Rammstein och Mad Max i en härlig postapokalyptisk industrischlager med stålbur och tonartshöjning. Vilket på något sätt ändå sammanfattar vad Eurovision handlar om.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.