LÄS MER:John le Carré gjorde spionromanen till stor litteratur
LÄS MER:John le Carré är död
Få författare har gett upphov till lika många filmer och tv-serier som John le Carré.
Man förstår varför.
Redan när genombrottsromanen ”Spionen som kom in från kylan” från 1963 blev film två år senare var resultatet annorlunda. Regissören Martin Ritt lånade fotograf och skådespelare från Tony Richardsons arg-ung-man-film ”Se dig om i vrede” (1956). Richard Burton är magnetiskt själaplågad i dramatiskt dystert svartvitt och ingen kan missta sig på vad detta handlar om: socialt och politiskt medvetet spiondrama där roller på båda sidor om järnridån befolkas av personer som med olustig galla i halsen vet att deras handlingar får konsekvenser.
LÄS MER:Så bra är Alexander Skarsgård nya agentserie
Det var så långt ifrån James Bond man kunde komma.
Vilket också etablerade hur le Carré skulle filmatiseras. Att berättelserna även på vita duken skulle fånga moraliskt tveksamma, mörka underströmmar i en tid då stormakterna spottade ur sig ensidig propaganda.
Året därpå gjorde Sidney Lumet neo-noir av debutromanen ”Call for the dead” där en brittisk tjänsteman måste acceptera självbedrägeriet han lever i. Filmen fick den svenska titeln ”Spionen måste dö” och huvudpersonens unga och ständigt otrogna nymfomanhustru spelas av Harriet Andersson.
Huvudpersonen var nämligen vår tids anti-Bond: den ständigt självkritiske spionen George Smiley. Två av romanerna om Smiley, de som är bland le Carrés mest hyllade, blev sedan tv-serierna. ”Tinker Tailor Soldier Spy” (1979) och ”Smiley’s people” (1982) håller än idag. Mycket för att det är Alec Guinness som gör Smiley, omgiven av de dramahantverkare man förväntar sig i BBC-produktioner.
LÄS MER:Recension: John le Carré "En fri agent"
I biografin ”Duvornas tunnel” (2016) skrev le Carré själv om att se böcker förvandlas till film. Om smärtan när personer framskrivna under lång tid blir tvådimensionella. Och tvärtom: glädjen när en bisatskaraktär plötsligt kliver fram med kött och blod.
För visst gjordes det också ytterst märkliga filmer på hans böcker. Till stor del berodde det på svårigheten att överföra komplicerad handling. Trots att jag nyligen hade läst den fattade jag till exempel noll av George Roy Hills ”The little drummer girl” från 1984. Le Carrés noga researchade Mellanöstern-thriller (han träffade till och med Yassir Arafat) blev desto bättre som stiligt udda tv-serie när den häromåret regisserades av Park Chan-wook (med bland andra Alexander Skarsgård).
Något som tyder på att le Carrés romaner lär ha en stark tv-framtid. Redan 2010 tog familjen kontroll över produktionerna med ett eget bolag, vilket inneburit höjd kvalitet. Le Carré skrev, väldigt nöjd med resultatet, om Susanne Biers ypperliga BBC-serie av ”The night maneger” (2016) en av romanerna där han hittade fotfästet i världen efter murens fall. Nu lät le Carré lät sin kritiska blick vandra mot vapenhandlare, sönderfallande imperier och ytterhöger.
Kanske togs beslutet för att det blev fullträff första gången le Carré hade ”final cut”, på Fernando Meirelles ”The Constant Gardener” (2005), och bestämde regissör och skådespelare. Ralph Fiennes och Rachel Weisz är utmärkta i den täta thrillern om oheliga allianser mellan läkemedelsföretag och västregeringar.
Men den bästa filmen, flera hack över ”Spionen som kom in från kylan”, är Tomas Alfredsons ”Tinker Tailor Soldier Spy” från 2011. Mycket ligger i ett manus som kokar ner romanen till sina märgben. Men också för att där BBC lät London regna bort i ständigt grådask är den svenske regissören genuint intresserad av den sjabbiga 70-talsstorstaden. Dess charmiga förfall matchas bara av Gary Oldman som Smiley.
Den är också ett fint sätt att minnas John le Carré som kan skymtas i filmen – när han under julfesten entusiastiskt skrålar med i den sovjetiska nationalsången.
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
