Nasirmoskén.
Nasirmoskén. Bild: Anna Tärnhuvud

Joel Halldorf: Jag känner stor sympati med islam – men är inte enig om allt

Teologen och författaren till aktuella ”Gud: Jakten” ger replik på kulturarvsforskarens Klas Grinells debattinlägg.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS

LÄS MER:Joel Halldorf slarvar om islam

Går det att kritisera islam utan att bidra till vår tids grasserande islamofobi? Den frågan utforskar jag i ett av kapitlen i boken ”Gud: Jakten”. Klas Grinell menar dock att jag borde varit tydligare med vilken form av islam jag kritiserar, för att undvika att ”islam” görs till en enhetlig kategori. Det riskerar nämligen, hävdar han, leda till att allt som görs i islams namn tillskrivs alla muslimer.

Jag skriver gärna under på att religiösa traditioner är komplexa fenomen. Men om offentliga samtal mellan andra än de mest initierade experterna ska kunna föras måste vi våga vissa generaliseringar. Och i dag har samtalet om islam blivit så toxiskt att experterna – svenska islamologer – ofta tystnar. De som hörs är de mest oförsonliga kritikerna.

ANNONS

Ett offentligt samtal om islam måste börja med att konstatera att IS är ett extremt randfenomen. Deras salafism stöds av relativt få muslimer och kritiseras kraftfullt av de lärde. De hämtar också näring ur andra källor än islam: globala omvälvningar, maktpolitik och ekonomiska orättvisor. Här är det viktigt att vara tydlig.

Som kristen teolog känner jag stor sympati med islam som ett uttryck för människans helighetslängtan. Men det betyder inte att jag är enig om allt – i så fall skulle jag ju själv vara muslim. Och min fråga gäller inte ett randfenomen, utan vad jag uppfattar som ett centralt inslag i de flesta tolkningar av islam: Den starka betoningen på att Gud är annorlunda och större.

Jag betraktar islam utifrån och undrar: Leder inte betoningen av Guds annorlundahet till att lydnad får en för framskjuten plats?

Men ändå: Vore det inte bättre att tiga still och låta var och en bli salig på sin fason? Nej, det finns tre skäl till att jag tar upp kritiken.

Det första är att jag tror att vi behöver samtal om islam som inte handlar om våld och extremism. Hellre ett samtal om Gud än ännu ett om bokbål.

För det andra behöver vi återvinna det intellektuella samtalet om livsfrågor i svensk offentlighet. Partipolitiken har allt för länge fått sätta agendan. Vi behöver ge större plats åt etik, filosofi och teologi – och det kräver att vi debatterar sådana frågor offentligt.

ANNONS

För det tredje är jag nyfiken. Jag betraktar islam utifrån och undrar: Leder inte betoningen av Guds annorlundahet till att lydnad får en för framskjuten plats? Om inte, vad är det jag inte förstår?

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS