Kinesisk keramik och kartor, samsas med häftstift, glasvaser, fornfynd, skånska åkdynor och han egna konstverk. Inget ting i Joe Hedlunds ateljélägenhet i Norra Biskopsgården har hamnat där av en slump. I väl genomtänkta grupperingar och stilleben samsas tusentals föremål på golv, väggar och möbler. Allt är noga utvalt och arrangerat i balans och harmoni.
Ängsliga för att förstöra något promenerar GP:s team sakta, sakta med myrsteg i de smala gångarna som löper genom rummen i etagelägenheten.
–Man kan kalla det för ett symfoniskt verk, där varje instrumentalist verkligen får se till att följa dirigenten. Och framför allt inte spelar falskt. Jag har inte absolut gehör när det gäller musik, men när det gäller färgseende vill jag säga att jag har det, men det gäller inte bara färg utan även föremålens placering intill varandra, grupperingar och avstånd mellan grupperingar och hur tätt föremålen står tillsammans, säger Joe Hedlund.
Alla delar, varje detalj stor som liten, har sin betydelse för helheten i samlingen. Joe Hedlund vet exakt hur han vill ha det. Nu flyttar delar av hans hem och ateljé in och rekonstrueras på Röhsska museet.
–Någon föreslog att jag efter utställningen skulle skapa nya arrangemang. Men jag svarade att efter Röhsska ska objekten tillbaka till exakt samma platser. Där är den bästa placeringen under rådande omständigheter. Det går bara inte att röra om i grytan och sedan tro att man kan nå ett lika bra resultat. Det är som om man skulle göra om da Vincis målning Nattvarden, ändra ordning på apostlarna.
Några veckor senare ses vi igen på. Nu på Röhsska museet när Joe Hedlund tillsammans med museets intendent Love Jönsson arbetar med att bygga utställningen.
–Vi har haft kontakt i många år och jag har satt mig in i hans sätt att tänka, berättar Love Jönsson, om samarbetet.Vi tittar in i en av de platsbyggda montrarna, där två blå stolar står fram bland mycket annat. Här har en bit av Joe Hedlunds hall byggts upp.
–Det viktigaste är känslan – inte att återskapa allt i detalj, menar Love Jönsson.
–Sammanfattningsvis känns det underbart, konstater konstnären själv, nöjd med hur utställningen tar form.
I utställningen visas ett fyrtiotal av Joe Hedlunds konstverk. Ett av hans mest storslagna verk har lånats in: Den detaljrika akvarellen Påsk som går i långfredagens liturgiska färg violett och omges av en målad ram med döda träd.
–Den arbetade jag med under sex år, berättar han.
Akvarellen hänger i en monter ovanför en antal stora keramiska urnor, huvudsakligen från Kina. Där står också ett afrikanskt lerkärl, ett europeiskt krus och en än så länge oidentifierad urna – och ovanpå, i nästa lager, bland annat en lila plastpall.
–Att Joe jobbar helt enligt sitt eget sinne utan att bry sig om vad konvenansen bjuder gör det extra inspirerande. För oss som jobbar på museum, där samlande och samlingar visas vetenskapligt och i en historisk kronologi är hans metod helt tvärt emot. Joe lyfter fram de sinnliga kvaliteterna i färg och form, menar Love Jönsson.
Joe Hedlunds hem och vardagsmiljö är långt ifrån de idéer och tips till inredningar för våra hem som vi i dag får via arkitekter och inredningsmagasin. Här visas på helt andra möjligheter att inreda.
–Man kan se detta som ett inlägg i den debatten, fortsätter Love Jönsson.
Det har blivit många internationella inköpsresor, kan man tänka när man ser till både bredd och antal i Hedlunds samlingar.
–Nej, jag har inte alls rest ut i världen. Min ekonomi har inte tillåtit både resor och förvärv av objekt. Mycket har jag köpt på Göteborgs auktionsverk, berättar Joe Hedlund, som varje sommar också gärna tar tåget ner till Helsingborgs konst- och antikmässa.
Har du alltid varit en samlare, Joe?
–Ja, det kan man säga. Ända sedan jag var väldigt liten har det betytt mycket vad jag har haft närmast omkring mig. Det började redan i småskolan och kanske före det också. När vi renoverade mitt och min brors rum, som var större än vårt vardagsrum där hemma i Dalarna, fick jag vara med och välja tapeter och tyger och inreda.
Joe Hedlunds hem låg i Stora Skedvi socken i södra Dalarna. Natur och växter var ett av hans stora intressen och även där var han en samlare.
–Växtsamling var ju obligatoriskt i skolan på den tiden och jag hade omkring 500 växter i mitt herbarium. Och intresset för natur har funnits med mig hela vägen.
Han började tidigt att teckna och måla och hans lärare och andra upptäckte hans begåvning. Åren mellan 13 och 17 deltog han tillsammans med vuxna i tio samlingsutställningar, men hade också under de åren tio separatutställningar runt om i Dalarna.
När han var sjutton år sökte han till Valands konstskola i Göteborg men kom inte in. Då åkte han till Paris i stället. I fickan hade han ett rekommendationsbrev från konstnären Lambert Werner till Académie de la Grande Chaumière i Paris där skulptören Ossip Zadkine undervisade.
–Zadkine förhörde sig om hur Lambert mådde och tittade sedan på de fyra målningarna jag hade med mig. Sedan frågade han: ”hur är det möjligt att någon som är sjutton år kan åstadkomma det här”. Efteråt kom det fram äldre elever och gratulerade mig.
–Zadkine rådde mig att skaffa en ateljé, fortsätta att arbeta på egen hand och ville se min utveckling under tiden i Paris.
Efter ett år i Paris blev det Valand, men bara under två år, 1954–56.
–Jag var mobbad på Valand, både av Endre Nemes, som var föreståndare, och av en del andra elever. Men tro inte att de knäckte mig – jag valde att sluta och fortsätta gå min egen väg.
Vid sin första utställning i Göteborg, 1957, var hälften av verken som han visade oljemålningar och hälften akvarell. Sedan dess har han nästan uteslutande arbetat i akvarell och collage samt gått ner i format.
–Formatet avgör vad man gör. Och min inställning har hela tiden varit: inte större än vad som är absolut nödvändigt och sedan ska det ändå nå fram i rummet, på flera meters avstånd. När jag sitter med de små detaljerna nära känns det bra men jag vet inte hur det blir.
Han använder mycket torr färg, lite vatten. Många tror att det är tryck eller grafik, men han målar strukturer och lägger in punkter. Det ger en annan lyskraft än i en vanlig akvarell.
–Joes måleri har gått från en otrolig detaljrikedom till ett mer avklarnat och förenklat gestaltande under de senaste decennierna, säger Love Jönsson och fortsätter:
–Med en sextioårig konstnärsbana har han blivit något av en ”konstnärernas konstnär”, beundrad och respekterad av många kollegor för sin kompromisslöshet och konsekvens.
Det abstrakta och nonfigurativa har förändrats på senare år.
–Numera blir det någon form av gestalter av lite mytologisk karaktär. Inte direkt människor eller djur men något mittemellan, beskriver Joe Hedlund själv.
Väsen?
–Ja, det kan man säga.
Utställningen med Joe Hedlund inför i Röhsska museets 100-årsjubileum och är en av flera utställningar under året som knyter an till temat samlande.
–Ett bra tillfälle att få lyfta fram ett privat emotionellt drivet samlande och vi hoppas att utställningen ska få en större publik att upptäcka Joe Hedlunds särpräglade och originella konstnärskap, säger Love Jönsson.
Fakta: Joe Hedlund
Född: 1936 i Stora Skedevi, Dalarna.
Utbildning: Studerade i Paris på Académie de la Grande Chaumière, Académie Ranson 1953-1954 och Valands Konstskola i Göteborg 1954-1956.
Utställningar i urval: Statens museum for Kunst i Köpenhamn 1973, Göteborgs Konstförening 1979, Galleri Axlund, Stockholm, 1984, 1990, 1994, Göteborgs Konstmuseum 1986, Retrospektiv utställning på Galleri Majnabbe 2003.
Representerad: Göteborgs Konstmuseum, Borås konstmuseum.
Prisad: Han har fått Göteborgs stads kulturstipendium fyra gånger.
Aktuell: Med utställningen Konsten som hem – hemmet som konst på Röhsska museet, t o m 25/9.
Till utställningen publiceras en illustrerad bok med texter av konstnären själv samt tidigare museiintendenten Håkan Wettre, kritikern Magnus Haglund och Röhsska museets intendent Love Jönsson.
