Göteborg är känd som en av de mest segregerade städerna, inte bara i Sverige, utan i hela Europa. Den som till exempel bor i Bergsjön eller i Biskopsgården har generellt mindre tillgång till makt, utbildning, arbete och inflytande än den som bor i Askim eller Örgryte. Det är med andra ord sämre att bo i betongförorten än i villaförorten.
Det är så vi tänker. När vi pratar segregation är det i regel bostadssegregation vi åsyftar. Och när staden tragglar med att försöka bryta mönstren handlar insatserna i regel om att ge underklassen chansen att lämna betongen, att ge dem möjlighet och tillgång till ett varmt, tryggt, helt och rent medelklassliv. Det funkar sällan. Betongarbetarbarn blir sällan läkare och tilltänkta blandstäder blir aldrig blandstäder. Kanske vill vi inte ens ha det så. Vi vill bo bland de våra. De vill bo bland de sina.
Mer intressant är vilka som rör sig på gatorna och torgen i våra stadsdelar. Finns det också en segregation i det offentliga rummet? Utifrån det perspektivet är inte Little Italy i New York segregerat, inte Chinatown. Där rör sig folk från stadens, ja alla världens hörn och kanter.
I Göteborg kan mötesplatserna i centrum sägas fungera så. Grönsakstorget, Nordstan, Liseberg. Men inte Vårväderstorget eller Komettorget (eller för den delen – Nya Hovås). Där vistas bara de med anknytning till området. Så hur får man in nytt blod? Hur skapas liv och rörelse?
Ett konkret sätt som kan bidra till att bryta mönster är att flytta kommunala förvaltningar ut till förorterna i norr eller till Biskopsgården. I Stockholm påbörjades ett sådant arbete under Alliansens tid vid makten.
I Göteborg ligger 20 av stadens 29 fackförvaltningar inom Vallgraven eller ett par stenkast därifrån. Några få, som Idrotts- och föreningsförvaltningen (Utby) och lokalförvaltningen (Lillhagsparken) ligger i ytterområden och miljöförvaltningen ligger i Majorna. Så hur många ligger i utsatta områden? I Biskopsgården finns ingen. Inte i Bergsjön, Hammarkullen, Eriksbo, Lövgärdet.
Bara en enda förvaltning, kretslopp och vatten, ligger i ett utsatt område, närmare bestämt i Hjällbo. De cirka 170 anställda på kontoret där kan ställas mot närmare 2 800 i centrum. Så många av fackförvaltningarnas anställda har sina arbetsplatser Inom Vallgraven eller i Stampenområdet trots att de egentligen skulle kunna sitta i till exempel Bergsjön eller i Biskopsgården. Det är vad fackförvaltningarna själva har uppgett för GP.
Det handlar om allt från administrativa tjänstemän till städare som behövs för att driva de delar av fackförvaltningarnas verksamheter som inte är beroende av geografisk placering.
Inom Vallgraven och Stampen bor drygt 10 000 människor. Det betyder att det går tre boende på varje kommunanställd som egentligen inte behövs just i det området.
Lägger man ihop Angered, Biskopsgården och Bergsjön blir motsvarande siffra 470 boende på varje sådan kommunanställd. Segregationen i Göteborg kan med andra ord också beskrivas i termer av arbetsplatser.
Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.