För att kunna leva berättar vi historier för oss själva.
Så inleds en av texterna i den samling av essäer och reportage signerade amerikanska Joan Didion som precis översatts till svenska. I just den här texten, den klassiska The white album (skriven 1968-1978), berättar hon om en period i sitt liv då hon börjat tvivla på sina egna historier. Hon hade drabbats av insikten om att innebörden av varje historia faktiskt är möjlig att ändra med "varje ny klippning".
Så är det också att läsa henne. Mindre än journalistik, åtminstone i den mening ordet urlakats till i dag, berättar Joan Didion historier. Och som de flesta historier börjar de inte där de slutar. Det kan i stället, som i en text om det tidiga 60-talets drogromantik och alternativrörelser, börja i en "mittpunkt som sviktar". Ännu oftare i den exakta detaljen eller det enkla konstaterandet.
Förresten berättar inte Didion historier, utan historier om historier - närmare bestämt historier om färdigknådade mediehändelser, som i författarens rekonstruktioner avslöjas som impregnerade av kön, klass, ras och kanske inte minst av tid. Hon tar för givet att jag som läsare redan har den berättade berättelsen klar för mig (vilket ibland gör att jag går vilse bland referenserna). Hennes syfte är nämligen inte att sammanfatta redan kända skeenden, utan snarare göra synligt hur just den klippning som just denna händelse givits varit uttryck för något helt annat. Ett medialt omsusat våldtäktsmål blir en historia om hur den självrättfärdiga vita medelklassen i New York försöker försvara sina egna privilegier. Kidnappningen av Patricia Hearst blir till historien om kalifornisk nybyggaranda (utvandra, lämna allt gammalt bakom sig, skapa något nytt). Och så vidare.
I bokens efterord jämför Jan Gradvall Didions sätt att disponera en text med en flod. "Texterna liksom meandrar sig fram. Till en början vet man som läsare inte riktigt vart de ska ta vägen. De ringlar långsamt fram genom terrängen för att sedan växa i omfång och flöde. Först mot slutet forsar de med full kraft."
Och jo, nog forsar de. Också sedan Didion valt att kliva i land på en flodbank för att låta berättelsen rinna vidare i läsarens medvetande. Mer än någon annan samhällsskildrare jag kan komma på fungerar hennes texter som ett kalejdoskop. Hon står framför ett symmetriskt mönster, skakar det och finner ett annat, som jag som läsare i min tur mycket väl kan omskapa ännu en gång. Fastare än så, är det inte. Och, vad jag kan förstå, är det inte heller meningen. Man måste inte hålla med, och i vissa texter kan man till och med med fördel läsa mot.
Joan Didion är en betraktare. Hon är där, men ändå inte. I över fyrtio år har hon iakttagit sitt samhälle, dess normupplösning, moraliska förskjutningar, nya grupperingar. Hon analyserar, kommenterar, petar, finfördelar. Hon delar gudbarn med Roman Polanski. Hon går på fest i Beverly Hills. Hon möter en femåring som är hög på LSD. Det är klart att det gör ont, det är klart att hon måste snubbla omkring i det där på ett ibland säkert oerhört plågsamt vis, men om det handlar inte hennes historier. Inte mer än någon enda gång, då hon för en kort sekvens bryter fram, som när hon i The white album återger ett långt citat ur en sjukjournal. Det handlar om en kvinna som genom bland annat "intellektualisering, tvångsmässiga påhitt, projicering, reaktionsutformning och somatisering" försöker hantera sin "mycket stark/a/ känsla av att alla mänskliga strävanden är i förväg dömda att misslyckas". När hon direkt därpå berättar att kvinnan är hon själv, är jag tvungen att läsa journalen en gång till. För att sedan, med nya ögon återvända till den kommentar där hon på något sätt, trots den nyss så självutlämnande passagen, lakoniskt smiter ut ur texten igen: "jag /tycker/ inte yrselanfall och illamående är någon olämplig reaktion på sommaren 1968".
Det går inte att läsa den här samlingen, som fått titeln Att lära sig själv att leva, utan att hela tiden fundera på var dessa texter skulle kunna publiceras i dagens svenska medielandskap. Och att längta efter dem. Men vilken dagstidningsredaktör skulle släppa fram texter som först sedan de är lästa till punkt går att sätta samman till en helhet (och dessutom avhålla sig från att ge dem en lämplig sammanfattande ingress)? Vilken redaktör skulle låta budskapet förbli implicit i långa textsjok av löst sammanfogade bilder och scener? Och vilken redaktör skulle ge plats för en röst som med den egna ångesten som drivkraft och med ett utpräglat litterärt skrivande försöker omfatta det stora som gömmer sig i hennes lilla?
