Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Elfriede Jelinek (arkivbild). Bild: Frank Augstein
Elfriede Jelinek (arkivbild). Bild: Frank Augstein

Jelinek fyller Vinterresa med nya spår

Elfriede Jelinek håller hög nivå i boken Vinterresa. Fruktansvärt mörk och fruktansvärt rolig, skriver Karin Widegård.

Bok

Läsdrama

Vinterresa

Elfriede Jelinek

Översättning: Maria Tellander

Modernista

Winterreise är titeln på Wilhelm Müllers romantiska diktcykel, som blivit känd genom Franz Schuberts tonsättning för mansröst och piano (1827).

Vet inte om det finns något tyskspråkigt barn eller vuxen som inte hört den underbara sången Am Brunnen vor dem Tore da steht ein Lindenbaum (vid brunnen framför grinden växer en lind). Jag såg den nyligen i en samling med de mest älskade tyska barnsångerna.

När Elfriede Jelinek lånar titel och tema till sitt läsdrama Vinterresa därifrån, nu i svensk översättning, är det alltså inte från vilket verk som helst, utan från något som får förmodas vara del av ett kollektivt minne.

Läs mer om Schuberts Winterreise: Upphör aldrig att fascinera

Sångerna handlar om en ung man, som försmådd av sin käresta ger sig ut på en ensam vintrig vandring. Han kastas mellan levnadströtthet och minnet av naturens skönhet, nu skymd bakom en slöja av vemod. Han går med döden i hälarna, eller döden går före och visar vägen mot slutstationen i det iskalla värdshuset.

En banal historia, men inte för den som genomlever den.

Jelineks egensinniga ordsvall och föga politiskt korrekta sätt att skriva skrämde nästan skiten ur somliga, när hon tilldelades Nobelpriset 2004. Vinterresa stupar mer neråt, mot fritt fall. I livscykeln är vintern ju åldrandets årstid.

Jelineks associativa och poetiska montage, måste sätta en översättare på hårda prov. Formen ger henne nästan obegränsade möjligheter att samköra nationella trauman och privata tragedier och påfrestningar.

Hon tar åter upp sitt symbiotiska förhållande till modern, som hon sammanbodde med tills mamman dog långt över nittio år gammal och som hon fortfarande känner sig bunden till.

Hela texten problematiserar vårt förhållande till tiden. Även om tiden har gått kan vi inte frigöra oss från det som varit. Vi kan inte heller vara i nutiden, vi upprepar det förflutna och försöker låna från framtiden. Till slut väntar det iskalla värdshuset på oss, för att återvända till Schubert.

På en gammal raspig LP hörde jag en inspelning av Schuberts Am Brunnen vor dem Tore, där den framförs av en barnkör i Obernkirchen år 1954. Deras klara barnaröster sjunger om den gamla linden: Ich träumt in seinem Schatten så manchen süssen Traum / jag drömmer i dess skugga så många fina drömmar. Det är strax efter andra världskriget. De är väl i ungefär samma ålder som Elfriede Jelinek var då. Vilka framtidsdrömmar hade de och vilka drömmar har gått i uppfyllelse?

Ett österrikiskt trauma som satt djupa spår i nationen är kidnappningen 1998 av Natascha Kampusch, som hölls fången av Wolfgang Priklopil i åtta år, i närheten av sitt hem i Wien. Till och med mina små barnbarn med österrikisk anknytning vet att man måste akta sig för främlingar i skåpbil, för annars kan man bli instängd i en källare. Jelinek ger röst här åt de motsägelsefulla och aggressiva reaktionerna efter hennes frigivning. Det gav talande exempel på hur en omgivning vill förvandla offer till förövare, för att man inte orkar bli störd och påmind om det hemska.

Det har vi som bekant upplevt i fler sammanhang.

Ett ofta återkommande tema hos Jelinek är förhållandet mellan natur och teknik och hur den tilltagande kommersialiseringen förpestar och förytligar tillvaron och urholkar individens värde. Nätdejting, som hon har erfarenhet av, är på gott och ont. ”Knappt hinner någon krypa fram ur maskorna i nätet, så blir han besvarad av sådana som redan har besvarat hundratals andra.”

Liksom sin landsman Thomas Bernhard har hon häcklat ett sportideal som kan få fascistoida drag. När det läggs som en tvångströja över barnen, som måste slå följe med de rastlösa föräldrarna till fots eller på skidor upp i bergen, där sportolyckorna och lavinerna väntar. Av den vackra linden som stod framför grinden är det bara stubbar kvar. Allt måste kalhuggas till fromma för vintersportarna.

För sent att åka skidor nu, konstaterar författaren. Men dånet från pistmaskinerna och pisthögtalarnas vrål är ständigt närvarande …”i graven blir det lugn och ro, men här ska det inte vara någon ro…”.

Det är politisk satir, men inte partipolitisk, på hög nivå. Fruktansvärt mörk och fruktansvärt rolig.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.