September. Återigen tid att gå på gallerier. Kanske ge sig ut på en vernissagerunda på torsdagskvällen eller en lördagstur runt stan. Se alldeles ny konst. Hälsa på folk som man nästan inte träffar någon annanstans än på gallerier. Det kan låta som en konstig värld, men det är en värld som lockar en stor publik. Att gå och se på konst är faktiskt mer populärt än på fotboll.
Sistnämnda är värt att fundera på. Det nämndes i vårens mutdebatt att många av affärerna hade gjorts upp på Scandinavium och Gamla Ullevi. Idrottsevenemang har länge varit givna mötesplatser för näringslivet. Ställen att lära känna varandra under avslappnade former. Men det håller på att förändras.
I en c-uppsats har Emma Etemad Conradsson intervjuat representanter för såväl näringslivet som konstvärlden. Det visar sig att alltfler affärsmän väljer att träffas i galleriets vita kub framför idrottsarenor och golfklubbar. Fördelarna är så många fler. Man riskerar inte att bli fast med en person i timmar som snabbt visar sig vara en affärsmässig återvändsgränd. I vernissagevimlet kan man elegant glida vidare med sitt glas och inleda en konversation med någon annan. Eller försjunka i konsten när klientelet känns trist. Konsten kräver inte heller lika omfattande förkunskaper som golfen. Att säga att ett verk är intressant klarar väl alla? – värre är det att sänka en putt. Konsten blir en katalysator när andra samtalsämnen sinar.
Till skillnad från många andra kulturmiljöer är galleriet tillåtande. Man kan komma och gå som man vill, utan fasta tider. Man binder inte upp sig att vara där under flera timmar, som på en operaföreställning eller en ishockeymatch, utan kan dra vidare när man känner för det. Man behöver inte vara tyst som på teatern eller konserten. Ett besök kräver ingen förbokning eller biljett.
Tveklöst är det också en fråga om image. Det känns lite avantgardistiskt att gå på galleri. Att träffas för att se samtidskonst signalerar att man är smart och med sin tid i mycket högre utsträckning än en match med Blåvitt någonsin kan uttrycka. För många är galleriet en spännande miljö att vistas i. Långt mindre homogen än styrelserum och golfbanor. Och på vernissagen slipper man tävlingsmomentet, till skillnad mot på golfbanan där man kanske måste låta kunden avgå med segern för att ro affären i hamn.
I en värld som blivit något mer jämställd är galleriet en okomplicerad mixad miljö där kvinnor och män kan delta på samma villkor. Långt från Gamla Ullevis gubbhylla med andra ord, även om den kanske fortfarande fungerar bäst om man ska göra upp om rabatterade tegelleveranser.
