Var finns Schweiz i litteraturen? Ja, länge i dess centrum vad gäller hypersensibel litteraturläsning. Fast en äldre generation av sådana kritiker försvinner nu. Jag ser att Jean Starobinski har lämnat oss nu i mars, nittioåtta år gammal. Han var en litteraturforskare och kritiker av allra högsta valör under ett halvsekel.
Jean Starobinski räknas till den så kallade Genèveskolans andra generation och var en specialist på 1700-talet och upplysningstidens litteratur – Denis Diderot och Jean-Jacques Rousseau var favoriter – men han sträckte sig över alla seklerna från 1500-talets Montaigne till 1800-talets Baudelaire och vidare.
Genèveskolan kallas även den ”tematiska kritiken” eftersom denna genomlyser författarskap som ett litterärt kosmos bildat av subtila tematiska förbindelser. Det skapar ett meningssammanhang, en dynamisk inre ordning som kan närläsas. Allt för att avlyssna de djupa pulsslagen hos det diktade.
Det var inte frågan om någon psykologisk eller sociologisk biografi utan en framställning av författarskapets imaginära ”medvetande” om världen. Själv såg jag det som en sorts litterär partisanverksamhet som frilade både de estetiska och existentiella dimensionerna på ett minutiöst vis. Litteraturen är ett sätt att betrakta världen och hos Starobinski var sensuell närhet och kritisk distans då inga motsatser.
Starobinski började skriva om litteratur när han var tjugotvå (1942, alltså). Till det ovanliga hos honom var hans dubbla bildning. Han var skolad medicinare och hade arbetat kliniskt inom psykiatrin. Samtidigt utbildade han sig till en djupseende litteraturforskare med senare position vid Genèves universitet.
Två av Starobinskis främsta verk finns översatta till svenska av den eminente Jan Stolpe. "Genomskinlighet och hinder" är hans storverk från 1957 och handlar om Jean-Jacques Rousseau. "Montaigne i rörelse" utgavs 1982. På svenska finns även Baudelairestudien "Melankolin i spegeln".
I boken om Rousseau identifierar Starobinski en djup motsättning som rör sig mellan filosofens dröm om ett genomskinligt samhälle och motsatsen i det samhälle som är fyllt av hinder – lagar, normer, konventioner och maskspel. Idéhistoriskt är det förstås inget nytt, men Starobinski spårar dess litterära dimensioner där sanning och sken är i intima förbindelser och därför framkallar både författarskapets djupa egenart och författarens växande psykiska lidande.
Rousseaus "Bekännelser" och politiska skrifter har haft en efterverkan i litteraturen som är lika massiv som själva alperna, men hos Genèvebon Starobinski kan vi följa dess inre mekanismer, hur den förföljde Genèvebon Rousseau tvingas maskera eller konstruera sig själv som skydd mot alla de anklagelser han väckte under sitt liv.
Starobinski skriver tänkvärt: ”Den konstruktionen framstår inte för honom själv som en konstruktion. Så till den grad fascinerad av sin egen myt är han att han inte längre kan skilja ut sig från den och inte längre känna igen sin egen dubbelhet./---/ Oupphörligt förklarar han sig vara likgiltig för förföljelsen, och därmed upphör han aldrig att känna dess närvaro eller framkalla dess representation: hur skulle han kunna göra någonting annat, när det bara är i förföljelsens dunkla spegel han kan läsa sitt oskyldiga ansikte?”
Jag tror att var och en här kan se denna analysens relevans för litteratur, journalistik och politik också av idag. Skäl nog läsa Jean Starobinski.
