Janne Josefsson slutade på Sveriges Televisions ”Uppdrag granskning” och kanske gick en epok i graven. Han VAR programmet. Personifierade det.
Få personer inom svensk journalistik har fascinerat mig så mycket.
Någon gång i slutet av 2007 ringde plötsligt min mobil. Jag har glömt den exakta ordalydelsen, men samtalet utspann sig ungefär så här:
LÄS MER:Uppdrag: Självrannsakan
”Hej, det är Janne Josefsson. Du, jag gör Ica success story! Fatta hur framgångsrika de är dom där handlarna! Ferrari i garagen! Mångmiljonärer! Vilket varumärke Ica är!"
Jag förstod att han nog ville ha en kommentar av mig som PR-konsult om varumärket – den helt ledande detaljhandelsjätten, profilerad av skickliga entreprenörer, med Ica:s röda logga tatuerade i pannbenen.
Jag svarade bara: ”Detta måste ju Ica:s informationsavdelning älska. Ring dem!"
Sedan ringde jag själv till Ica:s pressansvariga och frågade om de visste vad Josefsson höll på med.
”Vi har ingen aning”, blev svaret. ”Han framhärdar att han vill göra Ica success story och har begärt att få intervjuer med flera Maxi-handlare”.
”Ica success story” visade sig vara köttfärsskandalen som blev ett scoop som gav eko i hela Sverige. Att handlare fuskade med datummärkningen.
Överrumplade ställdes de syndande handlarna inför bildbevis från dold kamera på en rullande datorskärm. Någon handlare kved ”förlåt, förlåt, förlåt” som ett mantra, en annan påstod att det inte var inspelat i hans butik.
Ica genomförde en bra krishantering och i dag verkar förtroendet från kunderna vara helt återställt.
Men köttfärsskandalen ställer hela den komplexa dubbelheten i ”Uppdrag gransknings” koncept i blixtbelysning:
Å ena sidan samhällsjournalistiken, som så många gånger skakade om, gav återverkningar och tvingade företagstoppar och politiker att agera. Telias mutor i Uzbekistan, rasistiska utspel i valstugor, livshotande skador för människor som skönhetsopererats i Östeuropa, svältlöner och vidriga förhållanden för städare vid en snabbmatskedja, kommunalpolitiker som super och lever loppan på franska Rivieran för skattebetalarnas pengar. Penningtvätt på Danske Bank och Swedbank. Listan kan göras hur lång som helst.
Vi bänkar oss i våra tevesoffor för att se skurkar, företagsledare och politiska pampar lida. Darrande underläpp och ångest i blick.
Å andra sidan förnedringen av människor, som ligger i själva formatet. Vi vet ju så väl vad vi får. Vi bänkar oss i våra tevesoffor för att se skurkar, företagsledare och politiska pampar lida. Darrande underläpp och ångest i blick. Ett kippande efter luft och lång pinsam tystnad när det inte fanns svar på frågorna. Flykt i panik, in i arbetsrummet eller in på toaletten. Låsta dörrar, trots envisa knackningar. Vi lyfter kaffekoppen efter en hård arbetsdag och tänker kanske: ”Här är i alla fall någon som har det jävligare än jag”.
Som gammal samhällsreporter (där jag själv var med och fällde Transportbasen Hans Ericson 1980 och Stig Malm 1993) har jag nog mer förståelse för jakten och adrenalinkicken när bytet fälls, än andra PR-konsulter utan motsvarande erfarenheter.
Framför allt tror jag att Josefsson och UG:s kombination av tunga avslöjanden och förnedring av ”skurkarna” gjorde samhällsjournalistiken intressant för en större allmänhet. Tittarsiffror på 800 000 år 2017 och ett allt större webb-tittande talar sitt tydliga språk.
Men så till förnedringen. I Sverige hade vi stupstocken fram till mitten på 1800-talet. Människor slogs i järn och blev bespottade, pryglade och i värsta fall stenade till döds av en pöbel. Bestraffningen var både psykisk och fysisk, men ändå begränsad i tid och rum. Folk orkade inte spotta hur länge som helst. Om en person kände sig helt utskämd i sin by, efter att ha sluppit ur stupstocken, kunde den flytta till nästa där den var okänd.
Oavsett hur mycket han än förtjänar det, sitter Hollywoodmogulen Harvey Weinstein i en internationell stupstock. Och han sitter med säkerhet på livstid.
I dag utgör media den moderna skampålen. Inget spöstraff, men den offentliga förnedringen kan vara nästan obegränsad i tid och rum.
Oavsett hur mycket han än förtjänar det, sitter Hollywoodmogulen Harvey Weinstein i en internationell stupstock. Och han sitter med säkerhet på livstid.
Aftonbladets sparkade Fredrik Virtanen får nog aldrig mer en fast anställning. Centerpolitikern Eskil Erlandsson tvingades avsluta en lång politisk karriär som tafsare. De sitter i den svenska stupstocken, kanske på livstid.
Riktigt hafsig och usel journalistik, som artiklarna som drev Stockholms Stadsteaters chef Benny Fredriksson i döden och de som fälldes på löpande band av PO i kölvattnet av #Metoo, sker ju oftare i kvällstidningar än i Public Service. Men "Uppdrag granskning" har, genom sin tyngd, ett särskilt ansvar för att vara rädda om människor.
Människor får inte bara fungera som råvara för media, som kommer in som timmer till ett pappersbruk och kommer ut som toalettpapper.
Under Janne Josefssons tid som galjonsfigur för UG tycker jag att han alltmer verkar ha fått den insikten. Han har själv sagt att han har skadat människor. Han ska ha stor cred för att ha drivit samhällsjournalistiken med sådan passion för att den ska locka tittare, uppröra och förändra. Men alla journalister borde besinna sig, när vi lever i tider där det går en våg över världen för att begränsa journalistiken och kalla den ”fake news”. Och där pöbeln på sociala medier bildar en rasande lynchmobb mot den som sitter i stupstocken. Det handlar om vikten av att journalistiken är sann, men också mänsklig.
Människor får inte bara fungera som råvara för media, som kommer in som timmer till ett pappersbruk och kommer ut som toalettpapper.
Kanske kan Janne Josefsson bli en debattör i ämnet vilka fallgropar som finns i jakten på scoopet? Jag önskar honom all lycka till – hans journalistik har bildat skola. Det är inget dåligt eftermäle.
Paul Ronge är PR-konsult som 2009 gav ut boken: ”När Janne Josefsson ringer - så klarar du pressen”.
