Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
1957. Ett synnerligen produktivt år för Ingmar Bergman. Nu hyllas regissören Jane Magnusson i Cannes för sitt psykologiska porträtt av den lynnige efilmikonen. Bild: Daniel Nilsson, TT

Jane Magnussons dokumentär om Bergman hyllas i Cannes

Dokumentären Bergman – Ett år, ett liv fick ett fint mottagande på filmfestivalen i Cannes.

Förutom starka och positiva reaktioner vid helgens världspremiär hyllas Jane Magnussons dokumentär om Ingmar Bergman nu i den tongivande amerikanska branschtidningen Variety.

"Ett av de mest ärliga och översvallande porträtt av en filmkonstnär jag någonsin har sett" skriver filmkritikern Owen Gleiberman där.

LÄS MER: Hennes dokumentär om Bergman till Cannes

Han konstaterar att Magnusson inte bara återger fängslande fakta ur ett närmast outtröttligt produktivt liv, utan regisserar och berättar sin dokumentär som ett psykologiskt porträtt:

"Hon avslöjar hur allt handlade om att skapa en bubbla av alternativ verklighet som han levde i: en neurotisk saga som aldrig behövde ta slut, och som paradoxalt nog visade sig vara det enda stället där han kunde vara helt uppriktig.”

Dag Bergman: "Det var jag som blev slagen!"

Särskilt uppskattar Gleiberman hur Jane Magnussons ger en alternativ historieskrivning av Bergmans uppväxtår, sedan hon hittat en tv-intervju från 1980-talet med Bergmans storebror Dag. En intervju som Ingmar Bergman enligt dokumentären ska ha stoppat. I intervjun berättar Dag att det var han och inte Ingemar som blev slagen av deras stränge far, kyrkoherden Erik, medan Ingemar var familjens "guldgosse". Senare lade Ingemar beslag på Dags berättelse och införlivade istället den med mytologin om sig själv. "Tv-klippen visar upp ett störande personlighetssyndrom" skriver Owen Gleiberman. "Bergman ljög när helst han kände för det, och manipulerade verkligheten för sin egen vinning."

LÄS MER: Nya kortfilmer visar Bergmans kontraster

Jane Magnussons dokumentär visas i sektionen Cannes Classics och kretsar kring Ingmar Bergman året 1957, då regissören var oavbrutet, närmast maniskt, kreativ. Hans filmer Sjunde inseglet och Smultronstället hade båda biopremiär, Han skapade förutom det även en tv-serie, spelade in radioteater och regisserade fyra teateruppsättningar, bland dem en fem timmar lång uppsättning av Per Gynt. Att aldrig ta paus innebar för honom att ständigt vara i ett pågående "nu".

Montage med Bergmans raseriutbrott

På det privata planet var han inne på sitt tredje äktenskap, samtidigt som han hade en relation med Bibi Andersson, och sex barn vars födelseår han knappt kunde erinra sig.

Att Bergman hade ett häftigt humör är ingen hemlighet och filmen visar ett montage av utbrott mellan tagningarna. Regissören exploderar där med kvickheten hos en kobra när han inte får det tyst eller då han blir avbruten.

Filmen tar visserligen avstamp i det dynamiska året 1957 men säger samtidigt mycket om Bergman också i senare skeden i livet, inklusive 1995 då han regisserade Misantropen på Dramaten och hamnade i storbråk med huvudrollsinnehavaren Thorsten Flinck.

Bergman - Ett år, ett liv har biopremiär i sommar, och sänds sedan som en längre tv-serie runt jul.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.