Sanna Samuelsson: Jagkulturen dödade fantasin

Tolv procent av alla böcker som ges ut i Sverige handlar om författaren själv. Sanna Samuelsson skriver om fantasins död och den genre som är ett symptom på vår tid: Pandemidagboken.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS

När Kungliga biblioteket nyligen skickade ut sin rapport Utgivningspuls 2022 fastnade mina korpgluggar på en intressant siffra: Tolv procent av alla böcker som ges ut i Sverige är så kallade livsberättelser, det vill säga berättelser om det egna jaget, livet och familjen.

2016 var det tio procent, en siffra som då uppmärksammades som hög, i bland annat en spridd TT-artikel(20/4/16). Visst speglar det intrycket man får på en kulturredaktion. En förvånansvärt stor del av utgivningen som skickas till oss består av denna genre. Det gäller både egenutgivna böcker och böcker av kända författare.

Ylva Sommerland, handläggare på enheten för nationalbiografin på KB, trodde då att det hade att göra med sociala medier och den ökade egenutgivningen. Det har normaliserats att sätta jaget först i text, vilket inte är konstigt med tanke på vår narcissistiska tid. Men det bör påpekas att jaget ofta är ett problematiskt moment just i relation till text. Det är något den skrivande behöver hantera med relativt hårda nypor.

ANNONS

Ett välkänt skrivknep är att före en arbetssession ”skriva av sig” på tre A4, genom att flödesskriva och inte tänka. Tanken är att man inte ska släppa pennan, eller lyfta fingrarna från tangenterna. På det viset kommer man ur sin trånga vardagliga tankevärld. Det är pinsamt hur förutsägbara dessa tre A4 ofta är. Första sidan är bara oro och oförrätter. Andra sidan är ångest över att det man skrivit är för banalt och självupptaget. Och på tredje sidan kommer de igen – oron och oförrätterna.

Men det gör ingenting. Det är inte meningen att man ska titta på texten igen, eller ens spara den. Det är bara någonting man skriver igenom för att komma ut på andra sidan, till språket och fantasin. Självklart kan man inte helt ta sig bortom jagets gränser, men man kan tänja på dem, eller i alla fall kika ut genom gliporna.

Det är inte meningen att man ska titta på texten igen, eller ens spara den.

Man kan spekulera kring om detta med livsberättelserna och det framskjutna jaget har med en brist på fantasi att göra – en företeelse som får en allt mer utrotningshotad status. I takt med att ”kreativitet” blivit ett nyckelbegrepp inom affärsvärlden och samhället i stort har det nämligen rapporterats i en nedgång i densamma, enligt den återkommande studien Torrance tests of creative thinking, som den amerikanska affärstidningen Inc har rapporterat om (6/7/21).

ANNONS

I artikeln talas det om en ”kreativitetskris”. Detta härleds i artikeln till att vi på samma gång är för upptagna och underhållna. Hjärnan kräver dötid för att kugghjulen ska börja snurra. Men som vi alla vet är dötiden i princip dödförklarad. Det är ironiskt att detta tas upp som ett problem i en affärstidning – kapitalismen har liksom gått hela varvet runt och kritiserar sig själv.

Under det senaste året har en ny genre dykt upp: Pandemidagboken, där kända författare eller skribenter skriver om sin isolering under pandemin. Ett ämne som säkert inte är irrelevant för vissa läsare, som själva lidit av detta, men som jag personligen hade sorterat in under de där tre ”skrivövningssidorna” som kastas bort. Många gjorde inte samma bedömning, uppenbarligen, varken författarna eller förlagen.

Möjligen att jag kan göra undantag för en forskardagbok som Emma Frans ”Alla tvättar händerna – Min berättelse från året då alla skyllde på varandra”, i och med att hon är doktor i epidemiologi. Men notera att även hon valde att skriva just en dagbok.

Victor Malm skriver trotsigt i en text om kulturmännens död på kultursidorna att ”Jag vill inte diskutera utseende, barn och föräldraskap, precis som jag inte har någon större lust att älta andra – specifikt manliga – intimproblem som ärftligt håravfall eller åldersimpotens.”(22/5). En inställning som är sympatisk och lätt att relatera till, som skribent, men framförallt som läsare. För nej, jag vill inte läsa om någons ärftliga håravfall eller pandemiår. Det räcker med min egen skit.

ANNONS

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Vi glömmer Belarus för att det är bekvämt

LÄS MER:Kulturmannen är inte död, han har bara blivit lat

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS