Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/2

Marcus Berggren: Jag vill inte bli en kulturgubbe med hår i näsan

Marcus Berggren har drabbats av oro inför sin kommande framtid som kulturgubbe.
För det är inte lätt att hålla sig relevant när alla låtsas att man är guds gåva till mänskligheten. ”I verkligheten skrattar vi ju åt Pluror och Tommys allt vad de heter”.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det slog mig häromdagen att jag kommer att bli en gubbjävel. En gubbjävel som jobbar med media dessutom. I bästa fall med lite kultur.

Det är inget glatt gäng jag sällar mig till. Sura, håriga och förbi. Någon skulle, med viss rätta, kunna påstå att det är de som styr världen. Det gör mig inte direkt muntrare.

Det sägs att det är svårt att åldras som kvinna inom underhållningsbranschen. Att efter 40 är det mer eller mindre tack och hej och så får man spela Teskedsgumman i någon bortglömd barnteater i södra Halland för att ha råd med mjölk och cigaretter. Men jag vill slå ett slag för att det inte är så jävla roligt att bli en gubbe heller. Tänk er själva att bara vakna varje dag och heta Leif, ha hår i näsan, handsfree och vara totalt medelmåttig och i vägen men ändå förväntas styra showbiz.

Tänk också om alla runt en låtsas som att man är guds gåva till mänskligheten. Är man riktigt pantad går man på det och försöker ännu mindre – och blir ännu sämre.

Hade jag haft självbevarelsedrift hade jag lagt mikrofonen på hyllan och börja bidra till samhället på riktigt. Lämnat min plats till de bättre behövande. Men kommer jag göra det? Aldrig i livet. Det är en sjukdom, denna dragning till estraderna, barerna, oväsendet. Att vilja synas och höras. Jag kan inte ens skylla på min barndom. Jag gillar nog bara att gapa helt enkelt. Ni får väl stämma mig om det inte passar.

Satsa på att bli bra

Så hur ska jag då bli en gubbe för scenerna? Det verkar ju lätt på papperet: bara att låta midjan växa i takt med självförtroendet, fortsätta supa och hoppas att mina tillkortakommanden spär på myten om min person. Men i verkligheten skrattar vi ju åt Pluror och Tommys allt vad de heter. De är avdankade och lever på gamla meriter och samtidigt hade det varit patetiskt om de skaffade keps och började dansa på TikTok. Mansrollen för folk som ändå vill hålla på upp i åldrarna och banka på trumman som ljuder “hallå kolla på mig vad jag har gjort” känns minst sagt snäv.

Men så kom svaret till mig som en uppladdning på Spotify i och med Franska Trions nya skiva “Är det konstigt?”. Bra har ingen ålder! Är man bara riktigt jävla bra så spelar kön och ålder ingen roll. Franska Trions Matti Ollikainen svävar som en vampyr ovanför tid och rum och har sugit i sig så mycket av verklighetens blod att musiken pulserar som ett nystukat finger.

Man kan såklart fortfarande tillhöra pissepatriarkatet om man är bra – men det är ju en jävla fördel under rättegången om man kan påvisa att man åtminstone inte upptagit syre och studiotid i onödan.

Jag hyser inga illusioner om att jag någonsin kommer vara så bra på något som Matti Ollikainen är på musik. Men jag tänker fanimej försöka. Hör ni det manliga kulturutövare: Go Franska Trion or go home. Man behöver såklart inte syssla med kultur för att använda sig av denna tankemodellen. Vad du än gör: ta sikte på den bästa i ditt fält och sikta dit så kommer du kanske inte vara i vägen iallafall.

Och köp en nästrimmer. Det kostar 200 spänn på apoteket men se det som en jämkning eftersom vi tjänar bättre än kvinnorna.

Läs mer av Marcus Berggren:

LÄS MER: ”Så mycket bättre” är så mycket sämre

LÄS MER: Vi är skyldiga sjömännen en kaffe i deras älskade kyrka

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.