Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Håkan Hellström har i sin senaste skiva börjat skriva och sjunga utifrån sin nuvarande ålder. Bild: Anna Svanberg
Håkan Hellström har i sin senaste skiva börjat skriva och sjunga utifrån sin nuvarande ålder. Bild: Anna Svanberg

Björn Werner: Jag vill att Håkan Hellström börjar göra musik för vuxna

Det finns en uppsjö av låtar för den som är ung – eller vill minnas hur det var att vara det.
Men även det vuxna livet måste svepas in i romantik. Håkan Hellström är rätt man också för det jobbet.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

LÄS MER: Recension: Håkan Hellström - Rampljus

LÄS MER: Västlänken borde också ha en guldbro att vänta på

Jag var faktiskt rätt sur på Expressens Jens Liljestrand när han gav sig på Håkan Hellström för sju långa år sen. Skivan ”Det kommer aldrig va över för mig” var precis släppt, och präglades av Hellströms patenterade underdogperspektiv från ett evigt ungt och lättkrossat hjärta. I ”Du kan gå din egen väg” stammade han till och med. Trots att han var snart 40 fyllda, rik som ett troll och lyckligt gift sen många år. Liljestrand, lika gammal och antagligen lika gift, klagade över bristen på autenticitet:

”Ge mig en enda refräng om hur det är att köpa fyrarummare och sommarställe, hur det är att stå där och tanka sin pappakombi och vara medelålders familjeförsörjare. Det vore så oändligt mycket mer intressant.”

Jag kokade. Själv var jag 27 år och bottnade bra mycket mer i Håkans välputsade bild som en ung Werther än i några tråkiga utläggningar om vuxenlivets banala vedermödor. Sånger om dåliga gator vibrerade i takt med min själ och det var gott så.

Det jag behöver Hellström för nu är ju en väg genom vuxendomens om möjligt ännu tyngre molnsjok.

Det var då. Idag förstår jag Liljestrand bättre, även om jag fortfarande struntar i äkthetskravet. Det är enklare än så: det finns redan tillräckligt många Håkan-klassiker för att fylla både Ullevi och många nya generationers hjärtan. Det som saknas är inte nya låtar om hur det var då, och hur det är nu för de tjugoåringar som ska famla sig igenom ungdomens dimma. Jag har redan mina minnen av att cykla genom Slottsskogen i brinnande soluppgång, förbi pingvinerna och Azalea, med en tjej på pakethållaren och syrenblommorna tätt omkring oss. Och jag vet precis vilken Håkan-låt som passade bäst för det tillfället – och för dem som ska göra samma sak i sommar.

Men för oss som släpat oss förbi andra sidan 30-strecket finns det på svenska ett bedrövligt litet utbud av bra musik för att sätta ton på våra upplevelser – autentiska eller inte. Förutom amerikansk soft rock från 70- och 80-talet finns i princip bara GES, Magnus Uggla och country. Med tanke på att de flesta trots allt förr eller senare blir äldre är det ett bedrövligt torftigt utbud.

Det jag behöver Hellström för nu är ju en väg genom vuxendomens om möjligt ännu tyngre molnsjok. Att han med sitt hyllade skivsläpp ”Rampljus” äntligen bestämt sig för att ta avstamp från sin nuvarande position och sin nuvarande person, känns därför på alla vis hoppfullt.

Jens Liljestrand har med åren bytt fot. När han nu i Expressen kommenterar nya skivan handlar det inte om autenticitet längre. Det handlar om konstnärskapet. Om att det är viktigt för att ett konstnärskap att det djupnar och förädlas, inte bara står och stampar.

Kanske det. För min del är det mest en tröst att veta, att när dagen kommer då jag känner att livets höjdpunkter är bakom mig, och när en liten person tittar upp på mig och tror jag har livets alla svar; ja då kommer Håkan finnas också där och svepa in också det i sin lindrande romantik.

LÄS MER: Žižeks korvätande frigör mig från Knausgård