Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Var det en nysning, eller var det Corona?  Bild: Berit Roald
Var det en nysning, eller var det Corona? Bild: Berit Roald

Björn Werner: Jag vet inte hur många gånger jag nog inte haft corona

Istället för att låsa in oss bakom lås och bom litar Folkhälsomyndigheter på att vår kollektiva hypokondri håller kurvan nere.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

LÄS MER: Chefredaktörer ska inte gissa om corona

LÄS MER: Vår frihet tas ifrån oss en presskonferens i taget

Jag vet inte hur många gånger jag varit kanske men också garanterat absolut inte sjuk i corona de senaste månaderna. Helt säkert fler än tolv. I flera dagar gick jag runt med en konstig smak i munnen, som möjligen bara var min egen tunga. Corona! Min hals har kanske gjort ont när jag sväljer fler gånger än jag kan räkna, men så har jag också svalt för att känna efter så många gånger att jag blivit trött i halsen. Corona! Och för att inte prata om den där tunga tröttheten på söndagar, man orkar ju knappt ur sängen. Corona!

Varje gång är det som världen stannar upp. Ett symtom har gett sig till känna. Inte för att jag är särdeles rädd för döden. Som trettioåring med en 0,2% dödlighet i viruset finns det värre saker att oroa sig för egen del: cykla utan hjälm, en fallande blomkruka eller att sätta i halsen för att bara nämna några. Det är inte vad det handlar om. Det handlar om min drastiskt förändrade position i samhället.

Från att ha varit en vanlig person, fri att handla mat, promenera i vårsolen och kanske rentav lite skamset dricka en stor stark på en luftig uteservering har jag nu förvandlats till en livsfarlig smitthärd. En sjuk cell i samhällskroppen som pliktskyldigt måste låsa in sig själv tills tungan återfår sin spänst och halsen fungerar som den ska.

Jag hoppas bara att det släpper när pandemin är över. För den där hostan, det var väl bara att jag satte i halsen. Eller?

Fullt normalt, om man får tro Per Magnus Johansson, psykoanalytiker, idéhistoriker och redaktör för Göteborgsbaserade tidskriften Arche. I en krönika publicerad på tidningens Facebooksida konstaterar han krasst:

”Vem har inte under dessa tider potentialitet att bli hypokondrisk? Och en yttre röst som blivit en inre säger; vid minsta tecken på förkylning; stanna hemma. Du bör tolka tecknen som hypotetiskt möjliga att föra mot att du kan ha blivit smittad av coronaviruset. Du skulle kunna vara smittad. Du kan vara besudlad."

Att vara en paria är den ena sidan av myntet. Den andra är den fullt legitima skuldkänslan som är den så kallade smittkedjans abstrakta löpeld. Om jag gör en sjuk riskerar hen i sin tur att göra två andra sjuka, och så vidare, och så vidare. Plötsligt är hela Rävlanda smittat på grund av mitt frivola handskak med en bekant. Två lager av ångest staplade på varandra. Det är klart man stannar hemma tills allt känns tipptopp igen.

Jag är först inte ensam om att känna exakt såhär. Runtomkring mig går vänner och bekanta och känner och känner, stannar hemma en dag från jobbet (om jobbet inte redan gått hem först) för att halsen är rosslig och tackar nej till en promenad för att näsan rinner en smula.

Det är också det som är det fina i kråksvängen. Istället för att som i resten av världen låsa in hela sin befolkning litar Folkhälsomyndigheten i Sverige på att vi själva utvecklar en kollektiv hypokondri stark nog att hålla kurvan nere, som verkar fungera. Jag hoppas bara att det släpper när pandemin är över. För den där hostan, det var väl bara att jag satte i halsen. Eller?

LÄS MER: Chefredaktörer ska inte gissa om corona