Kvinnliga kulturskribenter har tävlat i att känna sig gamla och fula den senaste tiden. Det började med att Nina Björk sa att ”det är så sorgligt att inte längre vara snygg.”
Därefter fick Ann Heberlein sin omtalade multideplatformering upphävd såpass att hon kunde fylla ett uppslag i SvD om hur hon inte längre känner igen sig själv. Sedan kom ett gäng texter på temat ”men ni är ju inte alls fula ni är ju görsnygga.” Däremellan hann, naturligtvis, ett gäng män med tveksam förmåga att läsa av rummet hävda att det faktiskt var rätt gött att bli gammal ändå.
LÄS MER:I den lesbiska världen är kvinnors ålder oviktig
På Twitter efterlyser journalisten Kristin Lundell således självutlämnande texter om manligt självhat över rynkor och hängpung.
Då jag senast i morse ägnade mig åt den dagliga ritualen ”spana in min gubbtypiska kroppsform, det vill säga rund tunna balanserande på små smala pinnben i jeans, i helkroppsspegeln i hissen på väg till jobbet” känner jag mig kallad. Men fan vet om jag är utvald. Man kan inte känna sorg över förlorade skönhet om man aldrig haft någon. Om man någonsin haft attraktionskapital förstår jag att det är jobbigt att bli av med det. Men för mig är ordet så främmande och direkt genant att jag måste blunda när jag skriver det.
Jag var väl fyra år när jag fick reda på att jag var för tjock första gången.
Sedan dess har jag fram tills ganska nyligen mest upplevt olika grader av panik över mitt utseende. Vad hände då? Hur gick det över? Jo, jag började bli gammal. Då resignerade jag. Ett helt liv av att vara på sin höjd en fyra och så ska jag bli flintis också? Dra åt helvete!
Det foto föreställande mig som ackompanjerar denna text är snart fem år gammalt.
Visst, min knubbighet är uppenbar och jag skelar hej vilt men samtidigt ser mina armar relativt stora ut och genom någon slags kosmisk tursamhet syntes inte dubbelhakan under den halva sekund fotografen tryckte på slutarknappen. Sedan den bilden togs ryms ett åldrande jag ibland inbillar mig kan ses med blotta ögat. Lite som när den tyske skurken smälter i slutet på ”Jakten på den försvunna skatten.”
Hellre slutar jag skriva i tidningen än tar en ny bylinebild.
Visst, jag vet ingenting om att leva i den manliga blickens strålkastarljus i ett patriarkalt samhälle. Men är det verkligen ett privilegium om den enda valmöjligheten är att inte orka bry sig längre?
LÄS MER:Recension: ”Fallet” av Ann Heberlein
LÄS MER:Ett smart karriärdrag att bli cancelled
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
