Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Jag var åtta år och kände igen mig i Ulf Starks Simone

Ulf Starks Dårfinkar och dönickar fängslade mig redan som åttaåring, skriver Maria Ramnehill.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Som åttaåring fängslades jag av berättelsen om transtjejen Simone som blir misstagen för pojke när hon börjar sin nya skola. Tv-serien Dårfinkar och dönickar, baserad på nyligen bortgångne Ulf Starks genombrottsbok, var mitt första möte med en berättelse om en transperson. Scenen mot slutet när Simon chockar klasskamrater och lärare etsades fast i mitt minne: ”’Simone’, upprepade jag. ‘Jag är ingen pojke. Jag är en flicka.’” Först långt senare insåg jag att den också fanns som bok.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Vad nu, invänder vän av ordning, Dårfinkar och dönickar handlar väl om en cisflicka (någon som inte är trans) som klär ut sig? Det är sant, Simone låtsas vara kille ett tag för att i slutet komma ut som cistjej. I avhandlingen Transformationer, om 1800-talets svenska translitteratur, beskriver Sam Holmqvist hur tillfälliga mansidentiteter inom litteraturen oftast betraktas som en utvecklingsberättelse om kvinnlig frigörelse och självförverkligande. Den sortens pragmatiska tolkningar av transberättelser har överskuggat och ofta helt uteslutit andra möjliga motiv för könsöverskridande.
Att göra queera läsningar av litteratur kräver ibland att man bortser från detaljer som talar emot. Dårfinkar och dönickar leker med könsöverskridande och med samkönat begär utan att vara queer på allvar. Den kan läsas som berättelsen om en transkille, även om Simon till slut tar ett steg tillbaka in i den strejta fållan. Isak kan inte säga att han är kär i Simone förrän han vet att hon är tjej, och Katti blir bestört när hon inser att killen hon varit kär i aldrig var kille.

Om man istället hoppar över inledningen, och tänker att hon kommit ut för sin familj men inte för klassen, ser den ut att handla om en transtjej. Än idag skildras transpersoners kön i litteratur och film ofta som något artificiellt, genom att lyfta fram smink och kläder, eller ett överdrivet fokus på de kroppsliga drag som anses avslöja allt som en förklädnad. När Simone härmar killar och övar på ett maskulint kroppsspråk är det istället hennes manlighet som blir en maskerad.

När jag som vuxen återvände till berättelsen förstod jag precis vad som hade fängslat mig som åttaåring. Jag kunde känna igen mig i vetskapen om att jag inte hörde hemma bland killarna. Simone blir tagen för kille och går in i den rollen, döljer att hon är flicka. Det är en bättre gestaltning av transerfarenheten än de flesta filmer och böcker jag läst som uttalat handlar om det.

Som helhet är förstås Dårfinkar och dönickar en berättelse om en cisflicka som klär ut sig till pojke. Men som metafor kan den ändå ge en möjlighet att sätta sig in i hur det känns att vara transtjej. Då får också historien det lyckliga slut som så många andra transberättelser saknar. Till skillnad från verklighetens transkvinnor, accepteras Simone när hon kommer ut genast av alla som den flicka hon är.