Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Mats Wahl är författare och aktuell med ”Medicinmannen”, om sin självmedicinering med narkotika under många år.  Bild: Joel Nilsson
Mats Wahl är författare och aktuell med ”Medicinmannen”, om sin självmedicinering med narkotika under många år. Bild: Joel Nilsson

Jag tog droger för att jag var olycklig

Författaren Mats Wahl är aktuell med boken ”Medicinmannen”, om sin egen självmedicinering med droger. För GP Kultur skriver han om hur vår narkotikapolitik stämplar ungdomar som ”knarkare” istället för att hjälpa dem. Norges nya förslag om att delvis avkriminalisera narkotika borde inspirera Sverige, tycker han.

Mats Wahl är författare till ”Medicinmannen”, en bok om hans egen självmedicinering med olika sorters narkotika, som kommer på Carlssons förlag i dagarna. Hans roman ”Vinterviken” filmatiseras just nu för andra gången och har premiär i sommar på Netflix.

En gång i tiden sjöng Nationalteatern: ”Gå hem och tänk över ifall någon behöver polis för att göra nåt åt själva pundarproblemet” i ”Bängen trålar”. Det var medan Olof Palme var statsminister och i USA avgick Richard Nixon. Som president hade Nixon 1971 startat ”The war on drugs.” I dag är Kamala Harris vicepresident i USA. Hon har begrundat ”pundarproblemet” och säger sig vilja avskaffa den federala lag som gör det brottsligt att inneha små mängder cannabis. Hon besitter sakkännedom, ty innan hon blev heltidspolitiker var hon överåklagare i Kalifornien.

Jag har också en smula sakkännedom, fast av en annan sort. Under ett antal år injicerade jag intravenöst olika amfetaminpreparat och en del opiater, slukade sockerbitar och läskpappersflisor med LSD. I nio års tid rökte jag stora mängder gräs och hasch. Under några år ingick jag i en grupp som jag nuförtiden tänker på som Självmordspatrullen. Vi var fyra pojkar och två flickor. När vi började träffas var jag sjutton och gruppens äldste. Vi rökte ständigt gräs och hasch.

Fyra av oss började rätt snart injicera livsfarliga preparat. Två av oss utvecklade Hepatit-B. Själv drog jag på mig Hepatit-C. En av oss avled i medelåldern av en heroinöverdos. En annan berövade sig, så vitt jag vet, livet. Att jag själv överlevde ter sig svårbegripligt. Det är det här som Nationalteatern talar om som ”själva pundarproblemet.”

När ska Sveriges riksdag ifrågasätta en narkotikapolitik som bygger på strafftänkande och inte bara är ineffektiv utan också brutal och grym?

Det är bra att man i Norge nu vill ta ett steg bort från en icke-fungerande narkotikapolitik. Att man vill avkriminalisera ringa innehav av all sorts narkotika för eget bruk, vilket inte innebär en legalisering. Avkriminalisering är sannolikt rätt väg att gå, men det är inte en problemfri väg.

Den portugisiska modellen tycks ha varit framgångsrik i Portugal, men kan den ”översättas” till norsk sedvänja och kultur? Det vet vi inte. Men det finns skäl för oss i Sverige att följa den norska utvecklingen med stort intresse.

LÄS MER: "Vinterviken" görs i ny version för Netflix

När ska Sveriges riksdag ifrågasätta en narkotikapolitik som bygger på strafftänkande och inte bara är ineffektiv utan också brutal och grym? Svensk polis har i förhållande till narkotikabekämpningen ett ensidigt perspektiv. Man fångar de som har narkotika i kroppen eller små mängder narkotika i fickan. Man tvingar unga människor, ibland barn, att ge urinprov. Att man på det viset hjälper ungdomar att utveckla en falsk identitet som ”knarkare” tycks inte te sig problematiskt för polisen. Taktiken är inte bara primitiv, felaktig och poänglös. Den är enfaldig.

Vi behöver närma oss narkotikaproblematiken utifrån en vilja till omtanke

I Sverige saknas vetenskaplig hållning i narkotikafrågan. Den är i Sverige en fråga om tro. Den som inte ”tror” på den svenska narkotikapolitiken angrips som person. Om du har fel ”tro” kan du som forskare eller politiker råka illa ut. Hållningen är närmast medeltida. Det är bara kättarbålen som fattas.

Vi är många som varit, och är, djupt olyckliga i dagens Sverige. Olyckliga behöver hjälp, inte förakt och förföljelse. Vi behöver inte polisen för att göra nåt åt ”själva pundarproblemet.” Vi behöver närma oss narkotikaproblematiken utifrån en vilja till omtanke. Alla samhällets åtgärder bör styras av dessa tre påståenden av August Strindberg, Ludvig Holberg och Carl Michael Bellman:

”Människorna äro icke onda, icke goda heller, de leva så gott de kunna, en dag omsänder.”

”Alla säger att Jeppe super, men ingen frågar varför.”

”Vi äro torstiga alla”

När Bellman skrev att ”vi äro torstiga alla” var han inte brännvinsromantisk. Det är inte Calle Schewen eller Ulf Lundell som talar! Det han menade är att många av oss inte står ut med våra känslor och längtar efter en liten stunds lindring.

LÄS MER: Mats Wahl: "Jag injicerade råopium"

Det är inte brännvinet, narkotikan eller den legalt förskrivna psykofarmakan som är problemet. Grundproblemet är känslor av liten eller stor stress, ångest, sömnlöshet, djup förtvivlan och ensamhet.

Rättsväsendet borde sikta in sig på att straffa langare och spärra in dem under lång tid. Folk med narkotikasmulor i fickan ska däremot erbjudas samtalshjälp, som inte ska leda till kontakt med rättsväsendet. I händelse de vill ha sådan ska den vara kvalificerad och inte bygga på skitprat av typen ”knark är bajs”.

Många av oss som är eller har varit olyckliga har stora resurser, ty vi vet något om livet som andra har en tendens att glömma: Under en tredjedel av varje människas liv är det natt.

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.