Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Jag testade min tro i mormors äppelträd

Tro, hopp och kärlek var de gudomliga dygder som enligt katolska kyrkan krävdes för frälsning. Men vad betyder orden för oss idag? Tre skribenter fyller orden med nytt innehåll. Först ut är Malin Lindroth som skriver om tro.

Det hände i ett äppleträd, i början av sjuttiotalet. Jag var liten, kanske sex eller sju, och huvudet var sprängfyllt av bibliska berättelser som jag hade lärt mig i kyrkans barntimmar dit alla barn i trakten gick för att pyssla och sjunga med prästens fru, tant B. Sångerna var oftast glada, men innehöll också en del, som gjorde mig bekymrad.
Nu satt jag i mormors äppleträd, i klykan som var som en fåtölj, och undrade vad Gud planerade härnäst. Gräshoppssvärmar? Ösregn? Jordens undergång? Skulle man tro den skenbart fredliga barnens Bibel var Gud sällan nöjd med människan och drog sig inte för att visa det.
Himlen över trädgården var blå, som på ett vykort. Jag spanade uppåt. Gud höll sig lugn. Fanns han överhuvudtaget? I ett anfall av trots bestämde jag mig för att tvinga fram ett gudsbevis.
”Nu ramlar jag!”, sa jag till Gud och snodde runt i klykan så jag kom att hänga med en hand om trädet och halva kroppen fri. ”Jag kastar mig ut. Nu … nu... nu! Antagligen bryter jag benet. Vad kommer DU att göra åt det?” Två sekunder senare föll jag som en sten mot gräset.

Gud svarade inte på utpressning


Innerst inne hade jag hoppats på räddning. Jag ville falla uppåt. Eller fångas av Guds hand och sättas ned i gräset, lika försiktigt och fint som tant Gisela i presentbutiken satte ned små glasdjur i askar med bomull i. Men Gud svarade inte på utpressning, inte ens från barn. Det enda som hände var att jag stöp i backen och slog hakan i en rot.
Jag förstod det inte då, men jag hade just tagit ett krångligt första steg mot den sortens tillit till livets tomrum som kan kallas tro. För tant B. var tron starkt knuten till religionen. Hon trodde på sin Gud på samma sätt som blinda män i Bibeln tror på Jesus helande krafter: trovisst övertygad om miraklet långt innan hon sett skymten av det.
För egen del har jag fuskat mig fram genom livsåskådningar och religioner utan att någonsin kunnat tro som hon. Först var jag hedning. Senare buddhist, senare kristen och ännu mer kristen, senare taoist och tillbaka till buddhism, och så vidare i tjugoårig cirkelgång. Jag läste Hildegard av Bingen. Jag umgicks med träd. Jag kände de djupaste sympatier för 1600-talets slavar på Haiti, de som i avsaknad av makt fann en motståndsreligion i den av Hollywood så felskildrade voodoon.
Inget av allt detta har i längden räckt till. Vad som ändå har vuxit nästan obemärkt under allt detta famlande är ett känsloläge som jag vill kalla tro. Långt efter att jag slutat försöka känna mig hemma i kyrkor, tempel och religiösa skrifter dröjer den känslan sig kvar.
I den sekulära västvärlden är det viktigt att peka på vad tron inte är. Den är inte fundamentalism, som sanktionerar våld och terror. Den är heller inte aningslöst förnekande av det meningslösa i lidande som i varje stund, sliter sönder den här planeten. Nej, den tro jag intresserar mig för är, enkelt uttryck, upplevelsen av att vara buren av något som är större än personliga omständigheter.
En gud kan vara inblandad. Men tron kan, som jag ser det, också finns i en känsla av att bäras av historien, naturen eller något så subtilt som livet självt. Så där som det kan göra i sällsynta stunder när jag står på trappan utanför mitt hus, hör forsen brusa på andra sidan träden och plötsligt grips tanken på alla som i hundratals år har stått på trappor häromkring och hört samma fors brusa bakom samma björkridå – och på alla som ska göra det i framtiden.

Där finns tro

Känslan är sekundsnabb, men tillräcklig för att känna länken mellan tiderna. Som om tiden i en vacker sekund bara bestod av ett enda ögonblick som inte alls flyr utan djupnar. Där den känslan finns, vill jag påstå, finns tro. Inte på en gud, men på ett större sammanhang, som gör det personliga livet på en gång mer och mindre viktigt.
Är tro helt enkelt att känna tillit? I det postkristna Sverige där varannan svensk säger sig tro på en ”något” – en livskraft, en högre mening eller, mer new ageigt, andar eller vakande väsen – samtidigt som bara en femtedel av befolkningen säger sig tro på Gud, faller det sig naturligt att prata om tro i dess vidaste mening.
För egen del har jag aldrig upplevt frälsningen, i något enda sammanhang, i eller utanför kyrkor. Däremot kan jag vittna om en stilla växande tillit till det som är större än mitt egna. Känslan säger: du är inte helt utelämnad till mänskligt godtycke. Det finns andra sorters uppehållstillstånd i tillvaron.

Hålla hårt

Från Kyrkans barntimmar minns jag sången om vingarna som Jesu skulle breda över mig. Numera tänker jag på tro mer i termer av att bära än att bädda och lånar gärna mina bilder från psykoanalysen. Den brittiske psykoanalytikern och barnläkaren Donald W Winnicott myntade ett begrepp ”holding”, som får hållandet av barn att framstå som rena konstformen. Ibland misstänker jag att livet självt jobbar i samma anda.
Helst vill man att livet ska hålla en hårt. Man vill klappas oavbrutet. Men om livet nu kan liknas vid en vårdnadshavare är det kanske bättre att likna det vid den som Winnicott kallade den tillräckligt goda modern; den som håller stadigt men inte kvävande och ibland så löst att man undrar om hen håller överhuvudtaget.

Håller och släpper

Hela tiden glider människor ur greppet. Barnen faller från äppleträd. Varje steg är ett fall framåt. ”We are walking and we don’t always realise it. But we are always falling”. Som Laurie Anderson en gång sjöng. Att ändå tro sig buren i ett grepp som på en och samma gång håller mig och släpper fri, är kanske vad tron ytterst handlar om.
Vad eller vem som står för hållandet är jag villig att ompröva när så krävs. Gudar kan tiga, sammanhang kan rasa och förändra allt på en sekund. Ändå måste jag insistera på att människan är en buren sort. Om inte annat bärs vi av gravitationen.
Det är inte tro. Det är fakta.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.