Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Vanligt gnäll om hur maj månad stressar sönder föräldrar och kanske främst mammor känns plötsligt provocerande. Jag tänker på alla mammor som inte skulle göra något hellre än att steka pannkakor i gryningen varje dag, bara barnen kom hem, skriver Maria Näslund.

Maria Näslund: Jag tänker på alla dessa mammor som aldrig fick hem sina barn

Idag är det mors dag och jag tänker på alla mammor som inte fick hem sina barn från konserten med Ariana Grande i Manchester. Alla mammor som vinkat av tonåringar på väg ut i kvällen, natten, livet. Mammor som våndats över det omöjliga men också nödvändiga i att släppa taget och ge barnen frihet att upptäcka världen. Alla dessa mammor som gjort precis som man ska och som nu inte har en aning om vad de ska göra med någonting. Vad som helst bara barnen mår bra och kommer hem igen. Vad som helst.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Vanligt gnäll om hur maj månad stressar sönder föräldrar och kanske främst mammor känns plötsligt provocerande. Vad gör det om man missar en matsäck, glömmer en blankett eller köper fel avslutningsklänning? En bortglömd banan längst ner i ryggsäcken, berg av kläder på golvet och en diskmaskin som vägrar tömmas – allt det där kan vara frustrerande men är också livet som pågår.

Jag tänker på alla mammor som inte skulle göra något hellre än att steka pannkakor i gryningen varje dag, bara barnen kom hem. Mammor som nu längtar tillbaka till en stressig vardag med fulltecknad kalender, väskor att snubbla på i hallen och ett evigt tjat om mobiltid. Som skulle göra vad som helst för att få resa tillbaka i tiden och stoppa förloppet i Manchester en måndag i maj.

Det är så obeskrivligt överjävligt att ha barn och ungdomar som måltavla för en terrorattack, oavsett var i världen det händer. Att ge sig på ett ställe där man vet att det samlats en ung publik är ofattbart iskallt och beräknande. Hur kan en enda människa på jorden utföra ett sådant dåd? Det går inte att förstå. Jag läser om mammor som efter attacken efterlyser sina försvunna barn via sociala medier, som desperat letar och hoppas. Vad som helst.

Vi förklarar för våra barn att lastbilar extremt sällan vill köra på någon, att terroristerna inte ska få skrämma oss, att vi inte ska vara rädda för att leva. Det måste vi göra, allt annat är otänkbart. Samtidigt är det omöjligt att inte bli påverkad när det är så lätt att identifiera sig med offer, anhöriga och med glädjen efter en gemensam musikupplevelse.

Att bli förälder innebär att lära sig väldigt mycket om sig själv och att ständigt anstränga sig för att bli den man önskar vara. Ibland går det fint, andra gånger inte alls. Ofta går det bra och dåligt på samma gång. Vissa saker kan man förbereda sig på, men det är för väl att man inte kan förstå den inbyggda oro som kommer med föräldraskapet. Känslan yttrar sig på en massa sätt men handlar egentligen hela tiden om att barnen ska må bra. Vad som helst bara barnen mår bra. 

Med tonåringar prövas man varje dag och man inser att det finns ännu mer att oroa sig över. Håll ihop på Liseberg, undvik Nordstan, svara i telefon - att själv minnas sin tonårstid gör inte saken lättare. Ändå måste vi släppa taget. Och vi måste se till att våra barn vågar ha roligt även i framtiden. Kan man få önska sig det på mors dag?