I dag utkommer Jesper Svenbros elfte diktsamling och det är en god idé att läsa den i ljuset av de tidigare. Ja, just i "ljuset". I Element till en kosmologi och andra dikter från 1979 praktiserade Svenbro en "semantisk materialism" vilket bottnade i en tanke om hur orden äger en ljudmateria som lätt förgrenar betydelsen på ofta häpnadsväckande vis. Svenbro är specialist på den grekiska antiken och dess litterära vanor.
Det finns dock ingen som helst akademism hos honom. Tvärtom frodas hans litteratur i fablernas värld. I böcker som Särimner (1984) och Hermes kofösaren (1991) praktiserar han en lärd, munter metapoesi som gärna har fotfästet i grekisk mytologi, men alls inte bara där. Det finns ingen verksamhet som inte har en litterär dimension. Tomatodling. Ostlära. Expressionism som latrintömning. Varje fabel är dubbelsidig - en fabel om livet och en fabel om litteraturen. Och i båda fallen är det själva läsningen som är den förenande akten. För det är just denna till synes genomskinliga, vardagliga verksamhet som Svenbro riktar all uppmärksamhet mot, inte minst i sina essäer om forngrekisk litteratur.
Men så händer något med Svenbros dikter. Med Samisk Apollon från 1993 inträffar ett slags snöskred, för med den och de följande böckerna är det den egna biografin som bildar landskapet. Vilket alls inte är en flykt från litteraturen till det "egentliga livet" - uppväxten i Landskrona, förhållandet till fader som tidigt dog i en drunkningsolycka, syskonen, gestalterna som vandrar ut och in i barndomens lövskuggor. Allt blir fenomen på en växande litterär karta.
Det blir dikt som minneskonst, men som lever av ett bestämt villkor. Det biografiska scenverket är helt beroende av ljusets virvlande materia. I stort sett varje diktbok från och med Samisk Apollon kretsar kring solljusets närvaro. I Blått (1993), Vid budet att Santo Bambino di Aracoeli slutligen stulits av maffian (1996), Installation av miniatyrflagga (1999), Pastorn min far (2001) och Himlen och andra upptäckter ( 2005). Solljuset skiner, flammar, upplyser, uppenbarar och inte sällan euforiskt när hav och himmel lyser i extatiskt klarblått. "Tillvaron är en ljus gåta", heter det. Utan ljuset kan du inte se, men hur ser man själva ljuset?
Svenbros poesi blir på så vis till ett slags fotografiska exponeringar där det förflutnas ögonblick verkar fångade i minnets flimrande filmremsor. Han går i barndom och till och med tidigare än så när han återskapar fadern - prästmannen - under krigets molnskockande hitlermörker. Fadern står där som en urtida gud som dragit bort, men som på sonens växande karta förbinder Öresund med det Joniska havet, Helikons berg med Lappland, nordvästra Skåne med Genesaret. Ljus och minne är inflätande i varandra precis som minne och myt.
Detta är poesi som äger en omedelbar tillgänglighet genom sin nästan naivistiska klarhet och tydlighet. Ja, ingen är väl klarare än Svenbro. Berättandet är inte precis fabulerande och har jag en invändning är det att dikterna i sin energi lämnar litet utrymme för läsaren att själv fylla i. Men kanske lurar man sig ändå där för när Svenbro är som klarast anar man ändå att man vistas i ett sorts allegorisk landskap - det finns alltid en annan ram än den till synes biografiska.
Den nya boken slår an en ny ton i Svenbros diktning - den har en annan koncentration både i uttryck och i tanke när den låter det apokryfiska, på grekiska skrivna Thomasevangeliet bli till utgångspunkt för en meditation över det egna jagets dubbleringar, kring urkristendomens utfästelser och i mitten av allt - uppståndelsens mysterium. "Riket finns i det inre / endast om det finns i det yttre", lyder inledningsmeningen. Den en gång "religionsfientlige" poeten står här alltså inför trons möjlighet och därmed samlas linjer ur det förflutna samman. Fadersgestalten märks där, förbindelserna mellan det grekiska och det judiska flätas samman via evangeliet. Ljuset är nu inte längre dånande från höjden men det finns där mer sparsmakat, förmedlat, nästan osynligt men närvarande som en oförstörbar substans. Inte bara som ett ökenljus över dolda papyrusrullar utan också som ett inre ljus som korresponderar med ett yttre. Och där är Svenbro åter vid den viktiga hållplatsen i många av de tidigare böckerna. Det är själva läsakten som förmedlar mellan inre och yttre värld, mellan bokstav och mening, ett ljus och ett annat. Denna bok handlar därför om att bli läsare i grundligaste mening av ordet.
Det är således genom läsakten som Svenbros poesi nu får en teologisk dimension, det är genom den som bokstaven får liv. Svenbro tänker sig platsen framför stadsporten i Jerusalem som ett rum tömt på mening innan Jesus rider in och förvandlar det. Men poeten står vid frågan och inte svaret.
Aftonsolen får världens färger att glöda.
Men skulle far ha kunnat gå med på
att Jesus i någon mening
finns i läsaren
och att han måste ha fötts i läsarens inre
för att kunna rida in i Jerusalem?
Detta är inte en bok som förklarar trosvisst utan som tvärtom återställer gåtan i alla berättelsers begynnelse. Det sker som en svårgripbar dubblering som genomlöper allt som Svenbro skrivit. Gåtan stämmer återigen möte med enkelheten. Poeten anar skuggan av sin bror men finner att det är den egna spegelbilden. Det apokryfiska Thomasevangeliet dubblerar och förskjuter Bibelns evangelier. Dess författare sägs vara Jesus tvillingbror. I Svenbros dikter är det också frågan om ett pronomenbruk där jag plötsligt kan bli du. I detta du ryms du och varje annan. Jag som är du som är Jesper ... Vi märker det genast när vi börjar läsa en dikt. Som här i denna bok där Jesper Svenbro lämnat ett givmilt rum för läsaren att fylla i.
