Varje krig innehåller något gammalt och något nytt, krossade drömmar och en offrad sanning. Och det är i denna innehållsförteckning av blod, propaganda, sanning och lögn som vi som inte direkt drabbas av kriget måste orientera oss i.
Senhösten 1996, jag är 20 år och arbetar som assistent till Vänsterpartiet i EU-parlamentet. Min dåvarande pojkvän är portugis och jobbar i samma vänstergrupp. Och så en kall höstdag i Bryssel dyker en av hans bästa vänner upp, krigskorrespondenten, och erbjuder oss att följa med till Sarajevo. Dayton-avtalet är undertecknat, ”det är inte så farligt längre”. Och vi hoppar in i en hyrbil som vi olovligen tar ut ur EU och kör på en skakig resa längs Kroatiens kust, via Mostar utan bro, och in i ett raserat Sarajevo.
LÄS MER:Johannes Anyuru: Känner Svenska Akademien ingen skam för de döda?
Hur mycket man än skulle önska sig att alla sidor vore lika onda så står det glasklart redan då när vi kommer dit att de serbiska styrkorna och i viss mån också de kroatiska gjort sig skyldiga till övergrepp som inte går att jämföra med de bosniska. Jag understryker här att jag talar om trupper inte grupper. Inte människor med en viss etnicitet eller religion utan om vapen och makt. Nu är detta återigen uppe för debatt och allt känns otäckt deja vu.
Jag har hört alla argumenten förr, i den så kallade Ordfront-konflikten i mitten av 2000-talet. Det är inte lätt att orientera sig i ett krig. I före detta Jugoslavien gick många fel i sin iver att vara kritiska till en ensidig rapportering, till NATO-anhängarna, till det som då uppfattas som Västvärldens ställningstagande. En av dem var Diane Johnstone som Ordfront magasin valde att intervjua i mitten av 00-talet. Hon talade likt Peter Handke, relativiserande, romantiskt om serberna. Kritiken var massiv. Vänstern splittrades.
LÄS MER:Johannes Anyuru: Nobelpriset är uppenbart politiskt
Krav på avståndstagande och avgångar gjorde att till exempel jag själv reagerade mot kritikerna istället för själva den politiska frågan. I backspegeln kan jag se att det var fel att ställa frågan om yttrandefrihet mot det som faktiskt var sanningen om kriget, om folkmordet. Jag resonerade för mig själv då på ett liknande sätt som Rebecka Kärde, medlem i Nobelkommittén, gör offentligt nu. Idag vet vi bättre om hur extremhögern använder fake news för sin politiska kamp. I terroristen och massmördarens Breiviks manifest fanns det återkommande hyllningar till de serbiska ultranationalisterna.
På torsdag kommer jag tillsammans med andra genomföra en performance-aktion utanför Svenska Akademin när de sammanträder. Där ska vi läsa ur Johannes Anyurus texter som publicerats i GP Kultur. Klädda i svart i solidaritet med Srebrenicas mödrar som skrivet ett brev till Svenska Akademien som åter har öppnat det sår som för många började läka. Det är ett sorgligt avslut för det som en gång i tiden var världens finaste litterära pris.
