Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Jag ska lära mig italienska, basta

På Biblioteca Internazionale i Rapallo kunde man en lördag i februari lyssna till ett föredrag om James Joyce och musiken, eller kanske är demonstration ett bättre ord, eftersom de tre aktörerna läste i stämmor medan en av dem dessutom spelade klaviatur och sjöng - allt för att illustrera elementet av fuga i Joyces roman Odysseus.
På utskicksbladet fanns en uppmaning att ta med sin egen upplaga av boken för att bättre kunna följa med i framförandet. Många hade gjort det, men inte jag som halkat med som bihang, ett vad gäller italienska dessutom helt obildat bihang. Men vad gör det att man inte kan språket när orden i sig själva är musik och huvudtalaren är så förälskad i sitt ämne att han gungar fram och tillbaka som en båt och ett litet mimosaträd i kruka regnar gult pulver på hans axlar varje gång han stöter till det, utan att märka någonting eftersom han är upptagen med att gunga och sjunga om den stora fugan: Ulisse.
På klaviaturen spelas små bitar ur Don Giovanni och Lohengrin, förmodligen för att illustrera fenomen som sonatform, ledmotiv och liknande. Det lustiga är att mitt i alltihop tillkommer Mozarts A la Turka som en spöklik extraillustration, men det är bara någon som glömt stänga av sin mobiltelefon. Professorn som skött introduktionen har sjunkit ner och somnat bakom ett skrivbord. En gammal dam i stickad mössa och med romanen uppslagen i knät ställer många frågor.
Den gungande mimosan fastställer, vad jag kan förstå, vissa saker med benhård säkerhet: att Thomas Mann är en kantat och någon annan en sonat medan det musikaliska hos Virginia Woolf är försumbart. Nu ska jag bara sammanfatta, säger han, en halvtimme senare måste jag gå för att hinna med tåget, men innan dess har jag varit med om att dörren nästan öppnats, känslan av att vara inne i en värld som jag nästan förstår, små glimtar av ljus. Som om det bara krävs en liten ytterligare ansträngning för att fjällen ska falla och jag verkligen ska förstå det som sägs. Men jag vet naturligtvis att man inte lär sig språk på det sättet.
Vid lunchen i författarhuset är italienska lingua franca, vilket gör de möjligt för mig att koppla av och tänka på annat. Men så lätt ska jag inte komma undan, jag ska lära mig italienska, basta, alltså använder personalen det gamla utskrattade knepet: tala högt och långsamt så kanske hon förstår vad du säger. Generösa läpprörelser och ögon som naglar fast mig och jo, jag förstår. Lite franska, lite latin samt en del termer från mina musikaliska dagar samverkar, men mest är det deras enorma vilja: Förstå nu då!
Kanske är det tankeöverföring.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.