Håkan Hellström ska snart bli musikalen ”Kärlek skonar ingen” på Göteborgsoperan. Jag vet: man vill bara lubba ut i boden och hämta motorsågen och såga den skiten rakt över anklarna med rostig klinga. Såsom vi skribenter alltid har gjort i våra fåfänga försök att rätta till världen så att den passar oss. Men den här gången ska jag göra det svårt för mig och ta av mig min svarta hatt förmultnade kvitton och fientlighet, och försöka förstå.
I somras spelades ett nummer från den kommande uppsättningen upp hos Lotta på Liseberg och det var precis så puckat glatt och flåshurtigt som kan förvänta sig. Det är ju trots allt en musikal. Musikstilen för folk som hatar musik, såna som måste ha handling, repliker och dekor för att kunna hänga med i en låt.
Magkänslan hos mig, när jag fick se min generations största poet reduceras till ”Mamma Mia The Party”, är “smeta in mig i något isbjörnar gillar, sätt mig på ett isflak och putta mig i riktning Nordpolen!”. Men idag kommer den ovisa mannen med guld, myrra och förståelse. Varför vill jag bli nermald till mjöl, bakad till en barkis och slängd till den ondaste ankan i Kungälvsparken, när jag exponeras för en scen ur en helt vanlig musikal – som faktiskt råkar innehålla mina favoritlåtar?
Jag tror, för att citera Håkan Hellström som säkert citerar någon annan, för att jag “ser min ungdom ruttna framför mig”. Att det som en gång var mer på riktigt än koksalt, halta kråkor och finansinspektionen förpassas skval. Något man går på med jobbet. Det vill säga människor i fotriktiga skor och mjäll som man bara umgås med av rent ekonomiska skäl.
Jag blir illa till mods vid tanken på att Håkans ojämförbart fantastiska karriär skulle kunna kokas ner till att en hundglad kille i manbun sjunger hans låtar med magstöd som att han inte förstår ett enda ord. Att arvet efter Håkan bara skulle vara sprallig glädje när vi som var med vet att för varje centimeter solsken som han spred fanns det en lika djup dal sänkt i mörker. Yin och yang.
Det enda sättet jag kan döva smärtan av att inte spela roll längre är att gå på Håkan Hellström-musikalen och försöka minnas en annan tid med glädje.
Men nu verkar det bara vara yang kvar av Håkan. Musikal och folkfest på Ullevi. Men det är väl den här vägen allas ungdom ska vandra. Bli kletig nostalgi för konsulter. Man vaknar en dag och så heter alla man känner Per utan att man förstår hur det gick till. Förr dog ju män typ vid 30 så då var ju problemet med griniga gubbar som inte förstår samtiden löst. Men med dagens medicin kan jag lätt ha 50 år kvar. 50 år av att se den kunskapen jag har skaffat mig hittills bli allt mer obrukbar. Sitta på en förmögenhet i monopolpengar. Och det enda sättet jag kan döva smärtan av att inte spela roll längre är att gå på Håkan Hellström-musikalen och försöka minnas en annan tid med glädje. När jag hade lugg, framtid och musikal var någon skit där vuxna människor kröp runt på scengolvet utklädda till katter och jamade i fmaj7.
Nu är det jag som går in i musikalåldern. Nästa gång är det du. Försök ha en positiv grundinställning, för alternativet är ett mycket ensamt liv som surolle under köksfläkten. Håkan sjöng “det kommer aldrig va över för mig”. Kul för dig Håkan. Men för oss andra då?
Läs mer av Marcus Berggren:
LÄS MER:Till och med Per Andersson säljer sig i en app
LÄS MER:Miljardärerna vill bokstavligen penetrera rymden
LÄS MER:De borde inte få kallas konstnärer
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
