Under Älvsborgsbron promenerar en grupp mammor med sina barnvagnar. De har följts åt under hela graviditeten, genom förlossningar och nu under mammaledigheten. Ett gäng män som spelar innebandy varje torsdag har cyklat till Varberg för en 40- års middag i solen. De har känt varandra sedan de gick i högstadiet. På en gata på Hisingen inte långt från Häckens hemmaplan har grannarna traditionsenligt kräftskiva och ett långt bord är uppdukat. Traditionen håller sedan 40 år tillbaka.
Så såg det i alla fall ut innan Pandemin. Corona har ändrat förutsättningarna för traditioner men de fanns före och kommer finnas efter, och jag har alltid fascinerats över den typen av vänskapsband. Jag som kom från ett annat land, flyttade från betong till glesbygd som barn, flyttade från Sverige månader efter studenten och sedan flyttat många gånger igen, bytt kretsar, gjort livsval som ändrat inrikting på nätverk. Jag är alltid en betraktare av stora grupper vänner som håller ihop i vått och torrt år efter år.
Mina äldsta vänner är lite eljest men i år vände även de mig ryggen.
När jag var barn och bodde i betongförorten Fisksätra tillbringade jag mycket tid med en underbar kamrat – biblioteket. Det var en magisk plats där jag kunde sitta och läsa och där det fanns vuxna som tilltalade mig som om jag var en människa lika mycket värd som alla andra - bibliotekarier. De blev mina vänner och när jag sedan som 11-åring, en mycket känslig ålder tvingades flytta och kom till den lilla byn Fritsla så insåg jag att min vän fanns också där. Varje plats, varje ålder så finns min vän biblioteket och bibliotekarien där men så kom året då dörrarna stängdes, då stora skyltar sa: det här är inte en mötesplats.
När jag är teaterpublik delar jag min stund med de som står på scen. De är mina vänner, de finns till för mig, jag vet att de är där när jag behöver dem.
Jag växte upp med en mamma som studerat teaterregi och en pappa som studerat filmregi och även om mamma städade och pappa diskade så lärde de mig att teater och film var något livsnödvändigt och de gjorde salongerna till mina vänner. Sedan min ungdom har jag älskat att ensam besöka en teater eller biograf, för jag känner mig aldrig ensam där. Jag är omgiven av andra som vill se det jag vill, som finner glädje, tröst, rening i en upplevelse som delas. För när jag är teaterpublik delar jag min stund med de som står på scen. De är mina vänner, de finns till för mig, jag vet att de är där när jag behöver dem. Men i år stängde salongerna, filmer fick ha premiär på TV, och teaterskådespelare fick inte möta sin publik.
I våras träffade jag en av mina allra närmaste väninnor för att prata om hennes nykomna cancerbesked. Vi gick på museum, upplevde en av de allra bästa visningar jag har sett i livet (Walid Raad på Moderna Museet) som var bra för att det var förstklassig konst men också för att det gav oss precis den möjlighet att fly verkligheten och drömma oss bort i fantasin som vi så desperat behövde den där dagen. Två dagar senare stängde museerna och all sorg över cancer, ensamhet, riskgrupper, död och oro skulle vi hantera utan vännen museet.
Vi gjorde det för att vi var tvungna, med stor respekt för de som arbetat inom vården, men jag saknar mina vänner något oerhört.
Läs mer av America Vera-Zavala:
LÄS MER:Jag tror att Cissi Wallin tänker som Klas Östergren
LÄS MER:Därför skriver jag om min mamma
LÄS MER:Maradona tillhörde folket
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
